Jag vill bo där bäcken aldrig sinar, i de blånande bergens landskap,
känna vinden när den viner i årstidernas växlingar och gemenskap.
Jag vill se när sommaren tar på sig vårens alla urvuxna kläder,
låta sommarvarma vindar följa mig vart jag än går, i alla väder.
Hälsa på hösten när den färgar naturen i alla skimrande nyanser,
se de guldskimrande löven, när de faller till marken i glädjedanser.
Så sveper kylan in över landet och tar ett stadigt grepp om naturen,
klär in jorden med sin snövita skrud och sänker temperaturen.
Så talar tiden till oss, till allt och alla som lever här på denna jord,
vi föds, lever och så dör vi och hedras med några väl valda ord.
Våren
Så har den lagt sig till ro, tagit ett djupt andetag och svalt vintern,
våren som ibland får oss att känna både upprymdhet och vemod.
Den årstid som får oss att vakna på nytt, lite som att få ny kraft,
precis så som många av de andra årstiderna före våren haft.
Vårens sjudande grönska, den får oss att se livet i ett annat ljus,
den bjuder på allt vi kan önska, i naturens prunkande glädjerus.
Så väcks sommaren till liv när vi ser fjärilar på en sommaräng,
fjärilar som landar på ett täcke av nyutslagen blomstersäng.
Vi påverkas av årstidernas skiftningar och allt annat omkring oss,
men vad vore livet annars, en fadd upplevelse i ett jättekosmos.
Vi behöver ett liv för att lära oss leva, något som många inte förstår,
för att vi skall vara riktigt hela, är det viktigt att inte rista djupa sår.
Våren talar utan omskrivningar och krusiduller, den är vaken,
ren och äkta, precis som de andra årstiderna vi passerar, helt naken.
Den bjuder på sjudande grönska när minnet av vintern försvinner,
ger plats åt den tid då naturen vaknar, när livet återvänder och vinner.
Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.
Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.
Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.
Nu är jag här, sa våren – vintern drar sig tillbaka och slickar såren
Vinden tar den flyktiga snön med sig på resan förbi mitt fönster,
ljuset från gatlyktan syns som flämtande eld i yrsnöns gråvita mönster.
Vintern har lagt beslag på dagarna och tagit vinden med sig på sin väg,
genom skogar, öppna fält och glest bebyggda områden in på en byväg.
I rasande fart genom landet bildas det drivor och vallar i vinterlandet,
medan folket tänder ljus och kopplar upp sig på bredbandet.
I teknikens tidevarv talas det med text och bild i alla tekniska prylar,
personlig beröring får moraltanter att skrika högt i städer och byar.
Människor förändras och kämpar för att könsrollerna skall suddats ut,
kvinnor gör vad män tidigare gjort och orden för han och hon är slut.
Bilden av manligt och kvinnligt har förändrats på vägen och blivit ett neutrum,
gränser har suddats ut, känslorna är kalla, de har drivits på flykt in absurdum.
Negerboll och svartskalle är ord som fördöms, förkastas, helt enkelt förbjuds,
till och med känslorna gör uppror, allt blir slätstruket och inget står till buds.
Men vad bryr sig vintern om denna galenskap hos taktlösa människosläkten,
som tar död på sig själva, utarmar jorden och satsar allt på rymdprojekten.
Vinden fortsätter att vina, blåser bort molnen, allt för att solen skall få skina,
för en stund sedan var jorden ett paradis där ingen kände rädsla eller pina.
Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.
Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
år efter år, alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.
Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.