SEPTEMBER 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Årstidernas skiftningar

Så har den lagt sig till ro, tagit ett djupt andetag och svalt sommarens blod,
denna färgsprakande årstid som får oss att känna upprymdhet och vemod.

Den liksom biter sig fast när vi av naturens ädla frukter gör saft,
medvetna om att vi påverkas och styrs av naturens kraft.

Hösten berör oss med sina dofter från vissna löv och den ljumma vinden,
träd, buskar, hela vegetationen gör sig redo för vintern, att acceptera den.

Rasslandet från löven är musik i våra öron, skimrande gula och röda,
likt lärkvingar rör de sig på träden, faller av och sedan stilla, helt döda.

Vi påverkas av årstidernas skiftningar som av allt annat omkring oss,
vad vore livet utan detta, en fadd smaklös vandring på väg mot kosmos.

Vi behöver förändringar för att lära oss leva, något många inte klarar,
för livet är en upptäcksfärd på en väg som vi tror i all evighet varar.

Hösten talar sitt språk utan omskrivningar och krusiduller, den är naken,
den är ren och äkta, precis som andra årstider vi passerar, det är haken.

Hösten bjuder på regnbågens alla färger tills den tonar bort och försvinner,
ger plats åt den tid då naturen får vila, det är vintern som vinner.

 

 

Förändringar

Jag är osynlig där jag går, gammal, trött och sliten – liten,
ingen märker mig där jag snubblar fram – lite väderbiten.

Alla har bråttom, de stirrar ut i tomma intet där de går,
de lever i en bubbla och lämnar inte efter sig några spår.

Feminismen suddar ut könsrollerna så att känslorna dör,
existensen får en fadd karaktär som vilseför oss i det vi gör.
Tron på människan som bra förvaltare av Jorden tonar bort,
maktmissbruk, korruption, förtryck och våld gör livet kort.

Om kvinnan är en ofullständig man är osagt men troligt,
trots det lever många tillsammans och har ganska roligt.
Är kön bara en social konstruktion frågar sig några,
egentligen helt ointressant, svarar de på samma fråga.

Att leva ett gott liv betyder inte att man måste ha allt,
det gäller bara att acceptera sig själv i sin egen gestalt.
Se med blida ögon men skydda sig mot antagonister,
låta barnet i sig växa och akta sig för opportunister.

          _______________________

Nu är jag här, sa våren – vintern drar sig tillbaka och slickar såren

Vinden tar den flyktiga snön med sig på resan förbi mitt fönster,
ljuset från gatlyktan syns som flämtande eld i yrsnöns gråvita mönster.

Vintern har lagt beslag på dagarna och tagit vinden med sig på sin väg,
genom skogar, öppna fält och glest bebyggda områden in på en byväg.

I rasande fart genom landet bildas det drivor och vallar i vinterlandet,
medan folket tänder ljus och kopplar upp sig på bredbandet.

I teknikens tidevarv talar man med text och bild i alla tekniska prylar,
personlig beröring får moraltanter att skrika högre än  vargar som ylar.

Människor förändras och kämpar för att könsrollerna skall suddats ut,
kvinnor gör vad män tidigare gjort och orden för han och hon är slut.

Bilden av manligt och kvinnligt har förändrats på vägen och blivit ett neutrum,
gränser har suddats ut, känslorna är kalla, de har drivits på flykt in absurdum.

Negerboll och svartskalle är ord som fördöms, förkastas, helt enkelt förbjuds,
till och med känslorna gör uppror, allt blir slätstruket och inget står till buds.

Men vad bryr sig vintern om denna galenskap hos taktlösa människosläkten,
som tar död på sig själva, utarmar jorden och satsar allt på  rymdprojekten.

Vinden fortsätter att vina, blåser bort molnen, allt för att solen skall få skina,
för en stund sedan var jorden ett paradis där ingen kände rädsla eller pina.

cropped-brygga-i-spegel.jpg

Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.

Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
år efter år, alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.

Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.

Vinterdag vid Mälaren

Solen smyger sig sakta upp över horisonten och sprider sitt oranga ljus över himlen.
Det tycks som om trädtopparna glöda mitt i denna kalla vinterdag,
när kylan tagit grepp om naturen.

Snön biter sig fast i isen på marken och på bryggan. Bryggan som sträcker sig ut i sjön och påminner om sommarens varma vatten, där vi badade, förtöjde båten och – bara fanns till.

Träden som står fast förankrade i isen lämnar skuggor som drar sig in mot land sökande kontakt med andra skuggor. De får en stund tillsammans – några timmar medan solen vandrar vidare längs horisonten. Det är den tid på året när varje stund av solljus värmer oss till kropp och själ.

Tommy Hildorsson

<- TradeDoubler site verifikation * Site-ID * ->

Det här inlägget postades i Bild & dikt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *