Radiostationen

Hörde de sista tonerna klinga ut från radion helt nära,
orden i sången var fyllda av tårar som på saknad bära.

Av orden i sången att döma kunde man ana lite vemod,
som att skiljas men i sinnet bevaras som en kär klenod.

Att allt har ett slut kan vara svårt att förlika sig med,
men vem vill leva för evigt som en igenvuxen gångväg.

Kanske dags att upptäcka sina gåvor på åldrandets höst,
bjuda på sig själv, låta kärleken till livet få utslagsröst.

När bruset i etern tystnat föds det man trott varit utdött,
kärlek, rikedom, lycka hos någon som är lite kantstött.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.