Tiden går

Jag är osynlig där jag går, gammal, trött och sliten – osynlig,
ingen ser mig, lägger märke till den jag är, jag är oansenlig.
Människor som jag möter stirrar ut i tomma intet där de går,
de lever i en bubbla och lämnar inte efter sig några spår.

Feminismen suddar ut könsrollerna så att känslorna dör,
existensen får en fadd karaktär som vilseför oss i det vi gör.
Tron på människan som bra förvaltare av Jorden tonar bort,
maktmissbruk, korruption, förtryck och våld gör livet kort.

Om kvinnan är en ofullständig man är osagt men troligt,
trots det lever många tillsammans och har ganska roligt.
Är kön bara en social konstruktion frågar sig några,
egentligen helt ointressant, svarar de på samma fråga.

Att leva ett gott liv betyder inte att man måste ha allt,
det gäller bara att acceptera sig själv i sin egen gestalt.
Se med blida ögon men skydda sig mot antagonister,
låta barnet i sig växa och akta sig för opportunister.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *