En dag i livet

Ögon

En vanlig dag
Jag väcktes av ljudet från knarrande sängar,
var det kanske från gårdens sjusovande drängar.

Vaknade dom nu av ljudet från kossornas bölade,
där dom trampade omkring i lagår´n och sölade.

Medan solen sakta klättrade upp på taket på husen,
försökte jag väcka kroppen – kände mig lite frusen.
Det såg ut att bli en fin dag och jag kände mig alert,
sköljde bort natten, borsta tänderna, tvätta min stjärt.

Jag ser den klara, rena luften, nästan så att jag vrålar,
den molnfria klarblå himlen, solens värmande strålar.
Tänk att få susa omkring här på Jorden i ett Universum,
så fantastiskt och underbart så att man blir helt stum.

Tråkigt att inte alla tar möjligheten att uppskatta det,
tänker på dom som tror att Jorden bara är deras planet.
Dom som tror att dom kan göra precis som dom vill,
utan att ta hänsyn till de långt bort och nära intill.

Var jag instängd i en dröm, oförmögen att ta mig ur,
eller var det själva livet som tog mig med på en tur?
Lätt att tro att något så vackert är en underbar dröm,
som en söm vi vårdar, håller så länge den får beröm.

Drängarna gick ut i den soliga dagen och började jobba,
allt medan jag njöt av gåvan jag aldrig skulle nobba.
Livet självt, som är sprunget ur ingenting och finns i allt,
det bär oss genom glädje och sorg i varmt och kallt.

En annan dag
Jag väcktes av ljudet från brandbilar med sirener,
ljudet av dem fick blodet att stelna i mina vener.

Medan solen sakta klättrade upp till taket på husen,
försökte jag väcka kroppen, kände mig lite frusen.

Vad hade hänt där ute i det främmande Skokloster,
någon eller något som behövde räddning, ett plåster.

Det såg ut att bli en fin dag och jag kände mig alert,
nu var det bara att borsta tänder och tvätta sin stjärt.

Jag ser den klara, rena luften, nästan så att jag vrålar,
den molnfria klarblå himlen, solens värmande strålar.

Var jag instängd i en dröm, oförmögen att ta mig ur,
eller var det själva livet som tog mig med på en tur?

En helt vanlig solig dag
Jag väcktes av ljudet från knarrande sängar,
var det kanske från gårdens sjusovande drängar.
Vaknade dom nu av ljudet från kossornas bölade,
där dom trampade omkring i lagår´n och sölade.

Medan solen sakta klättrade upp på taket på husen,
försökte jag väcka kroppen – kände mig lite frusen.
Det såg ut att bli en fin dag och jag kände mig alert,
sköljde bort natten, borsta tänderna, tvätta min stjärt.

Jag ser den klara, rena luften, nästan så att jag vrålar,
den molnfria klarblå himlen, solens värmande strålar.
Tänk att få susa omkring här på Jorden i ett Universum,
så fantastiskt och underbart så att man blir helt stum.

Tråkigt att inte alla tar möjligheten att uppskatta det,
tänker på dom som tror att Jorden bara är deras planet.
Dom som tror att dom kan göra precis som dom vill,
utan att ta hänsyn till de långt bort och nära intill.

Var jag instängd i en dröm, oförmögen att ta mig ur,
eller var det själva livet som tog mig med på en tur?
Lätt att tro att något så vackert är en underbar dröm,
som en söm vi vårdar, håller så länge den får beröm.

Drängarna gick ut i den soliga dagen och började jobba,
allt medan jag njöt av gåvan jag aldrig skulle nobba.
Livet självt, som är sprunget ur ingenting och finns i allt,
det bär oss genom glädje och sorg i varmt och kallt.

En kväll
Det är tyst i rummet förutom ljudet från kylen och centralfläkten,
stundtals tar tjutandet i öronen över och överröstar alla ljud – tinnitus.

Ljuset i fönstren på grannhusen sprider någon form av trygghet,
en känsla som är lika falsk som leenden från en ovän kan vara.

Kvällen är kall och mörk trots gatljusen och ljusen från fönstren,
vintern kom och med den kylan, men det satt långt inne.

Det såg länge ut som att det inte skulle bli någon vinter i år,
på nyheterna rapporterades om den varmaste vintern på 100 år.

Så avtar tjutet i öronen och för en stund hör jag klockans tickande,
strax därpå är allt som vanligt igen och min tinnitus överröstar allt.

Det slocknar i fönstren och nu är det bara gatlyktorna som är tända,
jag tar en sista titt på fotspåren i snön utanför och drar ner gardinerna.

Det är sen kväll och jag kan än en gång lägga en dag till mitt liv,
en dag som gjord för att jag skall trivas med livet och mig själv.

Det är snart midnatt och ögonlocken känns tunga, det är dags att sova,
att burra in sig i täcket, sluta ögonen och tacka för ännu en fin dag.

Så tonar allt bort och jag svävar iväg in i drömmarnas värld,
kroppen helas, sinnena lägger sig till ro och själen tar en paus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.