RESEBERÄTTELSER

Mina resor till Filippinerna

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Den 26 januari 2008 lyfte planet på Arlanda och jag var på väg till Filippinerna. Efter 6 timmar i luften och 5 timmars väntan i Doha var det dags att stiga ombord på planet som skulle ta mig till Manila. Åtta timmar senare var jag framme. Vinterjackan hade jag lagt åt sidan för flera timmar sedan. När den fuktiga och varma luften i Manila kom emot mig förstod jag att varken vinterjackan eller många av de andra kläderna jag tagit med mig skulle komma till användning de här tre månaderna i Filippinerna.
Min filippinske vän som jag hade träffat på Internet tog emot mig på flygplatsen i Manila. Det var 10 år sedan jag var där senast så det fanns en hel del nervositet och frustration inom mig när jag irrade omkring och undrade vart mitt bagage tagit vägen. Det löste sig dock med det och sedan var det bara att ta plats i taxin som skulle ta oss till min väns mosters hus i Quezon City. Innan dess var jag dock tvungen att uppsöka en toalett och det blev den första kontakten med den smutsiga och fattiga sidan av Filippinerna. En lortig toalett med en toalettstol utan lock och sits och det enda att göra sig ren med var en hink med vatten med tillhörande skopa.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Två timmar i ett trafikkaos
Efter cirka två timmar var vi framme vid huset och jag var beredd på att det inte skulle finnas rinnande vatten, kylskåp, spis eller andra moderniteter så jag blev inte överraskad när jag fick se husen, hur de var byggda och hur folk lever i och omkring dem. Inomhus fanns kackerlackor och en och annan ödla som sprang omkring på väggar och golv. Längs gatan fanns små butiker och stånd där det mesta i matväg fanns att köpa om man hade ”filippinsk mage”. Där lekte barn bland hundar, tuppar, hönor och kycklingar samtidigt som sidecars, både med och utan passagerare, snirklade sig fram. Djuren förde mest liv på nätterna och ibland skällde hundarna ikapp så att det var omöjligt att sova. Men det var inte bara djuren som förde oväsen om nätterna, ibland spelade grannarna musik hela natten utan tanke på att de störde någon.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Dags att hitta ett annat boende
Efter cirka en månad var det dags för min vän och mig att få tag på ett annat boende. Mannen till min väns moster skulle komma och då skulle vad som helst kunna hända eftersom han var ganska svartsjuk av sig. I Filippinerna är det lätt att deportera någon som man inte tycker om. Men det visade sig att det skulle bli svårt att få tag på ett rum bara för en månad eller två. Men efter ett intensivt letande fick vi tag på ett rum i ett hus i ett bevakat område, en s k Subdivision (ett privat villaområde). Dit har bara de tillträde som bor där eller på annat sätt har behörighet att vistas där. Beväpnade vakter kontrollerar/bevakar området dygnet runt så det är alltid ganska tyst och lugnt. Det kostade cirka 1 300 svenska kronor för en månad, dyrt för att vara i Filippinerna men det var för att det var så kort tid vi skulle bo där. Skriver man kontrakt på omkring ett år kan man få mycket lägre hyra.

Ett accepterande är ett måste
Efter cirka två månader kunde vi konstatera att vi hade ägnat mesta tiden åt att åka tricyckle, sidecar, jeep och buss mellan Quezon City och de centrala delarna av Manila för att ansöka om pass till min vän. För att enbart få ett pass krävs nästan allt från skonummer till födelseattest. Vi var till 17 olika personer/instanser innan det blev klart med passansökan. Nu hade jag resignerat och försökte acceptera allt som det var. Accepterat att fattiga kommer och ber om pengar, att det plötsligt kan vara ett stort hål i vägen där man kommer gående. Att man är bevakad av beväpnade vakter i stort sett överallt utom i de fattiga områdena där man istället är bevakad av dem som bor där.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att leva mitt i allt som sker
Även om de är svårt att känna sig delaktig i livet när man kommer till ett annat land med en annan kultur så är man alla fall en del av det, särskilt när man varit där en tid. Det finns en vänlighet hos folket liksom en kristen tro som präglar hela samhället. Vid tilltal med andra än nära vänner används nästan alltid orden Sir och Mam. Den kristna tron tar man del av i texter, symboler, bilder och statyer av Jesus nästan överallt. Trafiken kan tyckas vara aggressiv med det ihärdiga signalerandet men man markerar helt enkelt sin position och inget annat. För den som är van vid alla dessa olika signaler är det mer musik än stressande även om det för den oinvigde inte är så. En hög ljudnivå är något man lever mitt i och kanske är det därför som filippinarna är ett SMS:ande folk. Ljudnivån är ofta så hög att det inte går att konversera med någon. Det gäller både inom och utomhus för i affärerna spelas det musik så högt att det är omöjligt att konversera med någon expedit, alla fall i vanlig samtalston.

Beväpnade vakter finns överallt, de står i entréer till butiker i köpcentrat och på alla platser där människor uppehåller sig. Säkerheten är stor och kanske mest av allt då det gäller penningtransporter. Fordonen som transporterar pengar ser mer ut som pansarvagnar än något annat och framförs och bevakas av beväpnade vakter.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Fattiga och rika intill varandra
Filippinerna är ett kontrasternas land, det ser man tydligast där fattiga och rika blandas. Mellan välvårdade höghus inrymmande banker och hotell finns baracker av gammal korrigerad plåt, plywood och annat som kan fungera som tak, vägg eller möbel. Men det finns även större områden där fattiga bor tillsammans, områden som kallas Squatters area.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Intressant och intresserad Europé
Att inte kunna det inhemska språket, Tagalog, är en nackdel men man klarar sig bra med engelskan även om man inte kan konversera med alla. Hur det än är med språkkunskaperna så får man uppleva hur intressant man som Europé är för vissa medan man ignoreras av andra, men allt beror förstås på vid vilket tillfälle mötet med andra människor inträffar.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det var tre känsloladdade och händelserika månader i Filippinerna och jag fick uppleva hur man lever och bor både som fattig och som lite mer välbärgad. Det var även en upplevelse att få ta del av den största högtiden i Filippinerna, Påsken, som kallas Easter eller på filippinska ”The holy week” och firas hela veckan.
Nästa gång (kanske till hösten) kommer jag dock att besöka en annan ort på Filippinerna så att jag får uppleva den vackra naturen och havet med allt vad det innebär med sol och bad.

Tiden gick och snart var det dags för mig att resa tillbaka till Sverige. Efter tre månader måste man begära nytt tillstånd för att få stanna i landet och istället för att göra det reste jag tillbaka till Sverige. Den 25 april 2008 kl. 07.10 lyfte planet som jag var med i från Manila. Redan efter några dagar hemma kände jag en oerhörd längtan tillbaka till Filippinerna. Landet och människorna hade gjort starkt intryck på mig så jag ville tillbaka så snart som möjligt.

Hemma i Sverige reste jag till huset i Alby utanför Ånge i Medelpad, huset som jag köpte hösten 2007. Det var problem med pelletsbrännaren, något som jag måste fixa trots att jag var jag deppig och saknade både min vän och Filippinerna. Jag tvingades ta tag i situationen och reste till Östhammar för att få brännaren fixad. Efter det åkte jag till Norrgården i Viksjö i Häggeby, ett torp som jag hyrt. Det var mycket som hände på kort tid, bland annat sålde jag bilen för att kunna åka tillbaka till min vän. Efter att jag lämnat Filipinerna reste min vän till Cebu och det var dit jag åkte den 10 juni när jag för andra gången det här året lämnade Sverige för Filippinerna.

I Cebu hände något som kunnat sluta väldigt illa, så illa att jag inte kan nämna det här. Min hälsa blev plötsligt sämre och för att få läkarvård i Sverige bokade jag om biljetten till hemresan.  Den 15 juli åkte jag med flyget från Cebu och efter några byten och många timmar i luften var jag vid Arlanda på kvällen den 16 juli. Dagarna från att jag ombokat biljetten och till dess att jag var tillbaka i Sverige hade min hälsa förbättrats och jag klarade mig utan läkarvård. Men tiden i Cebu och veckorna före och efter mitt besök där var omtumlande.

Men det skulle inte dröja länge förrän jag åter var på väg tillbaka till Filippinerna. Den tredje resan till Filippinerna det här året, 2008, innehöll så dramatiska händelser att jag inte kan skriva om det här…

 

Det var så här det började

Det hela började egentligen vintern 2007 när jag fick kontakt med en man från Filippinerna på Internet. Jag hade nyligen avslutat en relation och samtidigt flyttat från en plats där jag bott i cirka 10 år. Det var en omtumlande period i mitt liv med många nya intryck och som den oerhört känsliga person jag är så behövdes det inte mycket för att jag skulle komma i obalans. Det var min längtan efter att bo i ett eget hus som drev mig bort från platsen och lägenheten där jag bodde. Jag hade turen, eller om det var oturen, att få möjlighet att köpa ett tvåvåningshus en bit norröver i Sverige för endast 200 000 kr. Förblindad av möjligheten att bo i ett eget hus såg jag inte omgivningen med klara ögon. Huset låg visserligen i en liten by men det fanns inte tillstymmelse till närhet till större orter som jag varit van vid i Mälardalen.

Datorn var min räddning och det var på Internet som jag fick kontakt med mannen i Filippinerna. Det närmade sig Jul och jag bodde ensam. I det skick jag var kändes det som att jag var min egen fiende. Vad som helst kunde hända om depressionen slog till med all kraft. Samtidigt som jag blev smått förälskad i personen jag hade kontakt med, grep ensamheten, depressionen och längtan bort från allt, tag i mig med oerhörd kraft. Destruktiva tankar fyllde hela mitt väsen och jag började få svårt att se någon mening med livet. Vid sådana här tillfällen kommer självmordstankarna upp till ytan och i den situation jag befann mig började det bli fara för mitt liv.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *