FILIPPINERNA

Mina resor till Filippinerna

Ett bra tips om bra och självständigt boende om du besöker Manila (klicka på bilden). Sidan uppdaterad den 2018-02-10 efter den senaste resan till Filippinerna.


Vi träffades här på Studio Chateau Elysee Condo på kvällen den 31 januari 2018. 

Men allt började för många år sedan, jag fick kontakt med en filippinsk man som bodde hos sin kusin i de södra delarna av Sverige. Jag bodde då i Medelpad eftersom jag studerade på en folkhögskola där. Vi fick bra kontakt och det ledde till att vi sammanstrålade i Stockholm den 5 november 1996 och han följde sedan med mig till Medelpad.

Vi bodde tillsammans där en tid men jag behövde ett jobb så att vi kunde försörja oss. En vän till mig erbjöd oss båda jobb i Mellansverige där jag ursprungligen kom från. Det ledde till att vi flyttade till en lägenhet en bit från mitt föräldrahem i Uppland. Där och då jobbade vi och efter en tid gifte vi oss. För att göra en lång historia kort så blev vi kvar på samma plats cirka 10 år. Under de åren besökte jag Filippinerna för första gången. Det var den 31 juli 1998 som jag klev av flygplanet i Manila 13.25. Därefter åkte vi buss till Matnog. Mitt besök varade bara ett par veckor och snart var jag tillbaka i Sverige igen. Åren gick och känslorna svalnade, vi slutade på jobbet, skiljde oss och flyttade isär hösten 2007.

Min längtan efter att bo i eget hus drev mig bort från platsen och lägenheten där vi bott. Jag hade turen, eller om det var oturen, att få möjlighet att köpa ett tvåvåningshus en bit norröver i Sverige för endast 200 000 kr. Förblindad av möjligheten att bo i ett eget hus såg jag inte allt med klara ögon. Huset låg visserligen i en liten by men det fanns inte några större städer i närheten, som jag varit van vid i Mälardalen.

Ensamheten på den nya orten gjorde att jag letade mig ut på Internet och fick kontakt med en annan man, även han från Filippinerna. Skillnaden var att han bodde i Filippinerna när jag fick kontakt med honom. Det var en omtumlande period i mitt liv med många nya intryck och som den oerhört känsliga person jag är så behövdes det inte mycket för att jag skulle komma i obalans.

Datorn var min räddning och när det närmade sig Jul behövde jag all kontakt med andra människor jag kunde få för att slippa ensamheten. I det skick jag var kändes det som att jag var min egen fiende. Vad som helst kunde hända om depressionen slog till med all kraft – och det gjorde den. Samtidigt som jag blev smått förälskad i mannen från Filippinerna grep ensamheten, depressionen och längtan bort från allt, tag i mig med oerhörd kraft. Destruktiva tankar fyllde hela mitt väsen och jag började få svårt att se någon mening med livet. Självmordstankar kom upp till ytan och i den situation jag befann mig började det bli fara för mitt eget liv. Som tur var fick jag god kontakt med mannen från Filippinerna och vi höll intensiv kontakt på Internet hela julhelgen.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Vi hade skapat en stark relation till varandra den tid vi haft kontakt på Internet. Den 26 januari 2008 lyfte planet på Arlanda och jag var på väg till honom i Filippinerna. Efter 6 timmar i luften och 5 timmars väntan i Doha var det dags att stiga ombord på planet som skulle ta mig till Manila. Åtta timmar senare var jag framme. Vinterjackan hade jag lagt åt sidan för flera timmar sedan. När den fuktiga och varma luften i Manila kom emot mig förstod jag att varken vinterjackan eller många av de andra kläderna jag tagit med mig skulle komma till användning de här tre månaderna i Filippinerna.
Min filippinske vän tog emot mig på flygplatsen i Manila. Det var 10 år sedan jag var där senast så det fanns en hel del nervositet och frustration inom mig när jag irrade omkring och undrade vart mitt bagage tagit vägen. Det löste sig dock med det och sedan var det bara att ta plats i taxin som skulle ta oss till min väns mosters hus i Quezon City. Innan dess var jag dock tvungen att uppsöka en toalett och det blev den första kontakten med den smutsiga och fattiga sidan av Filippinerna. En lortig toalett med en toalettstol utan lock och sits och det enda att göra sig ren med var en hink med vatten med tillhörande skopa.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Två timmar i ett trafikkaos
Efter cirka två timmar var vi framme vid huset och jag var beredd på att det inte skulle finnas rinnande vatten, kylskåp, spis eller andra moderniteter så jag blev inte överraskad när jag fick se husen, hur de var byggda och hur folk lever i och omkring dem. Inomhus fanns kackerlackor och en och annan ödla som sprang omkring på väggar och golv. Längs gatan fanns små butiker och stånd där det mesta i matväg fanns att köpa om man hade ”filippinsk mage”. Där lekte barn bland hundar, tuppar, hönor och kycklingar samtidigt som sidecars, både med och utan passagerare, snirklade sig fram. Djuren förde mest liv på nätterna och ibland skällde hundarna ikapp så att det var omöjligt att sova. Men det var inte bara djuren som förde oväsen om nätterna, ibland spelade grannarna musik hela natten utan tanke på att de störde någon.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Dags att hitta ett annat boende
Efter cirka en månad var det dags för min vän och mig att få tag på ett annat boende. Mannen till min väns moster skulle komma och då skulle vad som helst kunna hända eftersom han var ganska svartsjuk av sig. I Filippinerna är det lätt att deportera någon som man inte tycker om. Men det visade sig att det skulle bli svårt att få tag på ett rum bara för en månad eller två. Men efter ett intensivt letande fick vi tag på ett rum i ett hus i ett bevakat område, en s k Subdivision (ett privat villaområde). Dit har bara de tillträde som bor där eller på annat sätt har behörighet att vistas där. Beväpnade vakter kontrollerar/bevakar området dygnet runt så det är alltid ganska tyst och lugnt. Det kostade cirka 1 300 svenska kronor för en månad, dyrt för att vara i Filippinerna men det var för att det var så kort tid vi skulle bo där. Skriver man kontrakt på omkring ett år kan man få mycket lägre hyra.

Ett accepterande är ett måste
Efter cirka två månader kunde vi konstatera att vi hade ägnat mesta tiden åt att åka tricyckle, sidecar, jeep och buss mellan Quezon City och de centrala delarna av Manila för att ansöka om pass till min vän. För att enbart få ett pass krävs nästan allt från skonummer till födelseattest. Vi var till 17 olika personer/instanser innan det blev klart med passansökan. Nu hade jag resignerat och försökte acceptera allt som det var. Accepterat att fattiga kommer och ber om pengar, att det plötsligt kan vara ett stort hål i vägen där man kommer gående. Att man är bevakad av beväpnade vakter i stort sett överallt utom i de fattiga områdena där man istället är bevakad av dem som bor där.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att leva mitt i allt som sker
Även om de är svårt att känna sig delaktig i livet när man kommer till ett annat land med en annan kultur så är man alla fall en del av det, särskilt när man varit där en tid. Det finns en vänlighet hos folket liksom en kristen tro som präglar hela samhället. Vid tilltal med andra än nära vänner används nästan alltid orden Sir och Mam. Den kristna tron tar man del av i texter, symboler, bilder och statyer av Jesus nästan överallt. Trafiken kan tyckas vara aggressiv med det ihärdiga signalerandet men man markerar helt enkelt sin position och inget annat. För den som är van vid alla dessa olika signaler är det mer musik än stressande även om det för den oinvigde inte är så. En hög ljudnivå är något man lever mitt i och kanske är det därför som filippinarna är ett SMS:ande folk. Ljudnivån är ofta så hög att det inte går att konversera med någon. Det gäller både inom och utomhus för i affärerna spelas det musik så högt att det är omöjligt att konversera med någon expedit, allafall i vanlig samtalston.

Beväpnade vakter finns överallt, de står i entréer till butiker i köpcentrat och på alla platser där människor uppehåller sig. Säkerheten är stor och kanske mest av allt då det gäller penningtransporter. Fordonen som transporterar pengar ser mer ut som pansarvagnar än något annat och framförs och bevakas av beväpnade vakter.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Fattiga och rika intill varandra
Filippinerna är ett kontrasternas land, det ser man tydligast där fattiga och rika blandas. Mellan välvårdade höghus inrymmande banker och hotell finns baracker av gammal korrigerad plåt, plywood och annat som kan fungera som tak, vägg eller möbel. Men det finns även större områden där fattiga bor tillsammans, områden som kallas Squatters area.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Intressant och intresserad Europé
Att inte kunna det inhemska språket, Tagalog, är en nackdel men man klarar sig bra med engelskan även om man inte kan konversera med alla. Hur det än är med språkkun-skaperna så får man uppleva hur intressant man som Europé är för vissa medan man ignoreras av andra, men allt beror förstås på vid vilket tillfälle mötet med andra människor inträffar.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det var tre känsloladdade och händelserika månader i Filippinerna och jag fick uppleva hur man lever och bor både som fattig och som lite mer välbärgad. Det var även en upplevelse att få ta del av den största högtiden i Filippinerna, Påsken, som kallas Easter eller på filippinska ”The holy week” och firas hela veckan.
Nästa gång (kanske till hösten) kommer jag dock att besöka en annan ort på Filippinerna så att jag får uppleva den vackra naturen och havet med allt vad det innebär med sol och bad.

Dags att resa tillbaka till Sverige
Tiden gick och snart var det dags för mig att resa tillbaka till Sverige. Efter tre månader måste man begära nytt tillstånd för att få stanna i landet och istället för att göra det reste jag tillbaka till Sverige. Den 25 april 2008 kl. 07.10 lyfte planet som jag var med i från Manila. Redan efter några dagar hemma kände jag en oerhörd längtan tillbaka till Filippinerna. Landet och människorna hade gjort starkt intryck på mig så jag ville tillbaka så snart som möjligt.

Hemma i Sverige reste jag till huset i Alby utanför Ånge i Medelpad, huset som jag köpte hösten 2007. Det var problem med pelletsbrännaren, något som jag måste fixa trots att jag var jag deppig och saknade både min vän och Filippinerna. Jag tvingades ta tag i situationen och reste till Östhammar för att få brännaren fixad. Efter det åkte jag till Norrgården i Viksjö i Häggeby, ett torp som jag hyrt. Det var mycket som hände på kort tid, bland annat sålde jag bilen för att kunna åka tillbaka till min vän.

Andra resan till Filippinerna
Efter att jag lämnat Filippinerna reste min vän där till Cebu och det var dit jag åkte den 10 juni när jag för andra gången det här året lämnade Sverige. I Cebu hände något som kunnat sluta väldigt illa, så illa att jag inte kan nämna det här. Min hälsa blev plötsligt sämre och för att få läkarvård i Sverige bokade jag om biljetten till hemresan.  Den 15 juli åkte jag med flyget från Cebu och efter några byten och många timmar i luften var jag vid Arlanda på kvällen den 16 juli. Dagarna från att jag ombokat biljetten och till dess att jag var tillbaka i Sverige hade min hälsa förbättrats och jag klarade mig utan läkarvård. Men tiden i Cebu och veckorna före och efter mitt besök där var omtumlande. Trots det skulle det inte dröja länge förrän jag åter var på väg till Filippinerna. Det skulle bli den tredje resan det här året och även den innehöll en del dramatiska inslag.

Den 3 november kl. 15.05 lyfte planet på Arlanda på väg till London. Där skulle jag ta ett annat plan som skulle ta mig till Hong Kong. Kl. 20.00 lyfte planet i Hong Kong, det plan som tog mig till Manila och där jag möttes av en kille som jag haft kontakt med en tid. Det var kanske inte så genomtänkt men det var enda boendet jag kunde få tag på just då. Det blev dock en del problem med honom, så jag kontaktade en svensk man som bodde med sin filippinska fru i Dasmarinas. De kom och hämtade mig och resten av tiden som jag var i Filippinerna bodde jag hos dem. Den 26 januari 2009 lämnade jag Filippinerna för tredje gången det här året, utan tanke på att återvända någon mer gång. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig.

Han lämnade landet
Min vän som jag träffade på Internet 2007 kom till Sverige 2009. Efter cirka 3 år fick han avslag på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd. Det överklagades men även Migrationsdomstolen gick på Migrationsverkets bedömning. Han lämnade Sverige och i januari 2014 åkte jag till honom för att göra en ny ansökan om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Den gången var det någon som stal mitt pass redan på flygplatsen. I och med det blev det mycket jobb med att få ett tillfälligt pass för hemresan. Senare fick jag en besvärlig förkylning med tillhörande öroninflammation som knäckte mig totalt. Min väns ansökan beviljades och senare det året kom han tillbaka till Sverige.

Min vän lämnade in en ny ansökan om uppehållstillstånd 2016-06-16 och ännu på senvintern 2018 hade inget besked lämnats. Nu har han lämnat landet trots att han arbetat sig upp från att ha varit en av de fattigaste i Filippinerna till att vara ansvarig för en avdelning på ett företag i huvudstaden. Jag förstår honom och skulle nog ha gjort samma sak efter att ha upplevt hur svenska myndigheter hanterar människor som kommer till Sverige och kämpar för att anpassa sig och göra rätt för sig. Vid kontakt med Migrationsverket talade en kvinna om att ansökan i stort sett var klar och att besked skulle komma om några dagar. Dagen efter skrev en annan kvinna i ett e-postmeddelande att så inte var fallet. Ingen hade ens rörs vid ansökan och det skulle ta lång tid innan någon skulle göra det. Samma kvinna anmälde frågeställaren för att ha försökt påverka hennes jobb med anledning av frågan om personerna som har hand om ansökningarna inte känner någon form av empati. Även om min vän fått beviljat uppehållstillstånd två gånger så är min personliga uppfattning att Migrationsverkets handläggare söker anledningar att utvisa istället för att bevilja uppehållstillstånd. Det är inte bara klimatet som är kallt i Sverige. Den 14 mars hörde an man från Migrationsverket av sig och ville få kontakt med min vän. Jag svarade som det var att min vän tröttnat på Migrationsverkets nonchalanta attityd och begränsningen det innebär att inte ha permanent uppehållstillstånd. Min vän hade helt enkelt lämnat Sverige.

Historien upprepar sig
År 2017 var jag tillbaka i samma situation som 2007. Jag hade tidigare inte haft några tankar på att återvända till Filippinerna. Visst är landet fint och människorna fantastiskt fina men de långa flygresorna skrämmer mig. MEN så dök han upp, mannen med som fick mig på andra tankar. Det som började i december 2017 har utvecklats till ett förhållande och den 31 januari 2018 reste jag till Manila där vi träffades. Vi tillbringade sju dagar på Studio Chateau Elysee Condo.

I början på mars 2018
Det skulle kunna vara vilken dag som helst de senaste tio åren men den här dagen kändes det lite extra tungt. Vi har haft kontakt dagligen via, mail, FB eller Skype sedan första dagen vi träffades på Internet. Till saken hör att jag blivit blåst av en annan filippinsk man som varit skriven på min adress sedan 2009. Vad han/det kostat mig i tid och pengar är det ingen idé att ens fundera på, men när han lämnade Sverige med ett berg av skulder efter sig 2018 kändes allt bara tomt och meningslöst.

Nu hade jag alltså träffat en annan man från samma land och med ungefär samma bakgrund. Eftersom jag är gammal, ensam, blåögd och tror alla om gott är jag ett lätt byte för de som vill utnyttja mig. Och utnyttjad eller inte så blev det förstås tal om pengar redan efter några dagar. Först fanns det inte tillräckligt med mat inför Julen och det är klart att kan jag äta julbord så skall väl de kunna få äta vad de önskar sig när det är Jul. Sedan inträffade det ena efter det andra slag i slag. Läkarbesök, elräkning, mera matpengar och flera läkarbesök.

När vi träffades i Manila behövde han en flygbiljett eftersom han bor i Mindanao. Flyget avgick tidigt på morgonen och han missade det. Därför fick han ta sig till en annan flygplats senare på dagen för att därifrån flyga till Manila. Det planet anlände dock till Manila efter att jag kommit dit. Till och med så att jag fick vänta på honom cirka 1,5 timme på flygplatsen. Men vid 22-tiden var vi framme vid hotellet och kunde checka in. Nu hade vi sju dagar på oss att bekanta oss med varandra och det blev både bra och dåliga dagar men nog blev vi bekanta med varandra, så mycket att när det var dags att skiljas åt blev det mycket sorgset. Men vi hade inget val och livet måste gå vidare.

Tillbaka hemma igen fortsatte vi att hålla kontakten med varandra varje dag. Men att hålla kontakt med någon man älskar på andra sidan jordklotet kan vara svårt, speciellt om man har blivit lurad tidigare. Otrohet är en relativt vanlig företeelse i kärleksrelationer och kanske speciellt i homosexuella relationer. Den otrogne trasslar ofta in sig i mindre eller större lögner eller s.k. halvsanningar för att tona ner omfattningen av sveket samt för att minska smärtan hos sin partner. Men om allt går som jag önskar så skall vi ta oss igenom den svenska byråkratin för att få leva tillsammans i Sverige. Det är alltså inte bara åldersskillnad och kulturella olikheter som påverkar, det är myndighetspersoners inställning till vår relation som kan vara avgörande.

Nu är alla papper inlämnade så nu väntar vi bara på att min vän skall få sitt visum och komma till Sverige lagom till våren.

Nu går vi omkring likt Hägrar på varsitt håll och längtar efter varandra och söker lösningar på hur vi lättast skall kunna ”slå ihop våra påsar” utan att svenska myndigheter skall förpesta tillvaron för oss.

Daglig kontakt på Skype i all ära men det kan vara svårt att kommunicera och förklara för någon på andra sidan jordklotet om vad som skall stå var i ansökan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *