Tidig morgon

Så vaknar dagen…
Det var i slutet på 1950-talet som jag satt på verandan hemma i föräldrahemmet i Häggeby. Solen sken från en näst intill molnfri himmel medan några dimslöjor höll tillbaka värmen från solstrålarna. Vi bodde alldeles intill landsvägen som på den tiden var grusväg och enda vägen till Skokloster. På andra sidan vägen över åkrar och ängar ner mot Mälaren låg ett dis. En traktor syntes på en av åkrarna och det ”svängande” motorljudet från den hördes lite svagt. Tror att det var en traktor av märket Farmall med de tätt sittande små framhjulen. I hagen intill vägen syntes nattens dagg, jag kunde se hur daggdropparna skimrade i morgonsolen. Det var då som den allra första dikten föddes –Morgondis.

Morgondiset som likt älvor dansade över ängarna spred en känsla av harmoni.   Samtidigt skimrade solljuset i Mälarens vatten och förevigade stunden i hela mitt väsen.

Jag ung vid BagarboDet var i de tidiga tonåren, när känslor, tankar och handlingar var i utvecklingsstadiet och pockade på för att testas, stötas och blötas. Fantasin var på topp och jag kunde göra en historia om i stort sett vad som helst utan att skriva ner något, bara plocka ur fantasin och berätta. Kropp, sinne, själ och allt vad man förknippar med att finnas till som människa var fräscht, vackert och formbart. En dag när jag gick längs grusvägen upp mot byns kyrka stannade jag till och såg ut över landskapet. Jag fick en underlig känsla av att jag kunde få allt, precis allt. Och visst är det väl så att Allt vi ber om får vi, även om det ibland tar lång tid innan det uppenbarar sig för oss.

I sagorna är lyckan självskriven – i verkligheten kan den inte tas för given.

Tommy gråskalaJag gick ner mot hagen över den blommande ängen…
Då när livet var ungt var man så formbar, mjuk och len, inte bara till kropp och själ, även i sinnet. Det var vid den tiden som min skaparförmåga utvecklades som mest. Jag tyckte att jag kunde göra allt och det känner väl många tonåringar igen, att man är lite av universums mitt just under den tiden när man utvecklas som mest. Man är väl aldrig så duktig som då när man vet allt, kan allt och tycker att alla vuxna är mossiga och dumma. Men hur det än var med det så testade jag mig fram inom många områden och vad var roligare än när man fick lära sig något nytt.
Som sprungen ur ett hav av ingenting blev jag till… Man hade lärt sig att cykla, lärde sig att köra moped och bil. Tänker på första gången jag hade egen bil – en blå Volvo PV. Det var helt underbart, härligt kul och fint att ha ett eget fordon. Idag 40-50 år senare kan man återkalla minnena från den tiden om man känner just den doften, de färgerna och annat som man upplevde då för många år sedan. Minns hur jag tog jag min PV och gled ut från garageuppfarten upp mot kyrkan. Jag riktigt njöt när jag körde iväg bort mot Enköping, alldeles ensam i min egen bil. Jag reser i drömmar mellan önskan och längtan…

Det är lätt att sväva bort från ämnet när man drömmer sig bort till flydda dagar men vad jag vill komma fram till är att vi vid den åldern är så formbara och har så lätt för att lära oss. Jag tänkte säga att jag ångrar att jag inte fortsatte på den konstnärliga banan som jag smakade på när jag var ung men varför skall man ångra något. Jag har ju fortfarande alla möjligheter att göra det jag vill, det gäller bara att satsa helhjärtat.