RESOR I TIDEN

Cykel & bänk
”Det var tidig morgon vid Norra Dellen i Friggesund, Hälsingland. Dimman låg tung över viken och luften var fuktig. Daggdropparna i gräset skvallrade om att ingen varit där vid sjön före mig denna morgon. Det var tyst och stilla, nästan kusligt tyst. Jag ställde ifrån mig cykeln, torkade av den daggvåta bänken och satte mig på den. Såg ut över viken och tillät tankarna att röra sig fritt i minnenas arkiv.”
Där fanns mycket att hämta, titlar som skvallrade om upplevelser tidigare i livet. Några låg nära i tiden medan annat fanns kvar sedan barn- och ungdomstiden.

Eftersom jag föddes 1944 så är inte minnena från 40-talet så starka. Det är mera från 1950- och 60-talet som jag minns händelser och upplevelser. Men även om jag inte minns så mycket från de första levnadsåren så finns det nedpräntat i minnenas arkiv. Det traumatiska som hände mitt första levnadsår ligger gömt i det omedvetna. Det har präglat hela mitt liv men även det är, just det – livet. Och att få leva här på Jorden är en ynnest som det inte är alla förunnat att få uppleva.

Den historiska katten
Nu for tankarna hit och dit från upplevelser i barndomen, från tonåren och senare i livet. Så plötsligt fick jag en klar bild av när jag tog en porslinskatt utan att betala för den i lanthandeln i byn där jag bodde när jag var i tolvårsåldern. Min mor fyllde år och jag ville så gärna ge henne en födelsedagspresent. Jag gick till lanthandeln några hundra meter från hemmet för att se om det fanns något jag kunde köpa. Jag hade inte många kronor med mig så det måste bli något billigt. Jag talade om för handlaren att jag letade efter en present till min mor. Det var okay tyckte han och tillät mig att komma innanför disken och se på det som fanns på hyllorna. Han gick in i rummet intill och jag kunde ensam gå omkring och se på alla vackra prydnadssaker. När jag tittat på priserna på det som jag skulle kunna tänka mig att köpa förstod jag att jag inte skulle ha råd med något av det som stod där. I samma stund som jag insåg att jag inte hade tillräckligt med pengar för att köpa något såg jag mig omkring för att se om jag var ensam i lokalen. Jodå, handlaren var kvar i rummet intill. Snabbt tog jag en porslinskatt som jag fattat tycke för och stoppade i fickan.  Strax därpå ropade jag till handlaren att jag inte hittade någon present och så gick jag hem med den lilla fina porslinskatten i fickan.

Skuldkänslorna gnagde
När jag kom hem slog jag in katten i ett paket och gav till min mor på födelsedagen. Hon blev jätteglad för hon tyckte så mycket om katter. Hon placerade katten på nattygsbordet bredvid sin säng. Där stod en lampa, väckarklockan och nu fick även katten stå där.
Det kändes fint att hon tyckte så mycket om katten men för varje gång som jag såg den så väcktes skuldkänslorna inom mig. Det gnagde och gnagde och jag kunde inte bli fri från tanken att jag stulit katten.

Sista chansen att få sinnesro
Dagar, månader och år gick och så en dag skulle lanthandeln upphöra. Det var utförsäljning på allt som fanns i affären. Då såg jag min sista och enda chans att få sinnesro. En dag när jag var ensam hemma tog jag katten och gick till affären. Det var utförsäljning på alla varor och man fick gå runt och titta på allt som fanns i affären. Vid ett tillfälle när jag var ensam vid en av hyllorna smög jag upp katten för att sekunden senare ta tillbaka den. Därefter gick jag till handlaren som då var i rummet intill. Jag visade upp katten och frågade vad den kostade. ”Oj, den där har jag inte sett”, sade han. Han tittade länge på den och tyckte den var fin. Sedan tittade han i några listor och gav mig ett pris på vad den kostade. Okay, sade jag och talade om att jag ville ha den. Han gjorde ett fint paket med katten i och jag betalade. Därefter gick jag hem, tog upp katten och ställde tillbaka den på nattygsbordet intill min mors säng. Det var en lättnad att få ställa tillbaka katten och känna att den nu var ärligt betald. Jag var fri från mina skuldkänslor. Något år senare berättade jag hela historien för min mor och efter den dagen fick katten heta ”den historiska katten”.

Hela historien rullades upp i mitt inre när jag satt där på bänken denna tidiga morgon. Jag upplevde det jag varit med om för så många år sedan, så tydligt och klart att jag kunnat kliva rakt in i händelsernas centrum. Ändå var jag på en helt annan plats i en helt annan tid. Det var då jag fick klart för mig att man kan resa i tiden, det gäller bara att följa med in i historien med hela sitt väsen och släppa greppet om nuet. Att följa med och låta alla sinnen ta del av upplevelsen. Men visst, det krävs att man är avslappnad och att inga störande ljud uppenbarar sig, åtminstone inte i början av resan. Har man väl stigit på ”tåget” så kan nästan vad som helst hända utan att man berörs. Den här resan gjorde jag i Hälsingland intill en av Dellensjöarna i slutet av sommaren när sjön låg stilla som en spegel och älvorna dansade strax ovanför vattenytan. Det året hände mycket underligt omkring mig, kanske för att älvor, vättar, tomtar och troll fanns i den miljö där jag rörde mig. Kanske var det de som var orsak till dessa lite overkliga händelser.

Efter denna ”resa till barndomen” vaknade jag till där jag satt på bänken och såg att solen lite försiktigt tittade fram. Samtidigt såg jag att dimman lättade något. Den lugna och sköna atmosfären var fortfarande kvar men jag reste mig för det började bli dags att cykla tillbaka hem.

Mina hundar

 

Stulna hundar
Längre fram i tiden fick jag vara med om en dråplig episod. Det var en helt vanlig kväll hemma i Friggesund. Plötsligt knackade det på dörren. Jag öppnade och två män kom in. Den ena mannen var i sjuttioårsåldern och den andra omkring 50 år. Jag erbjöd dem att komma in samtidigt som jag bad dem att vara försiktiga med en av mina hundar eftersom han kunde bita främlingar om de gjorde plötsliga utfall.

Ja, ja sade den äldre mannen och fortsatte att prata:
”Det där är mina hundar, dom har du stulit från mig”. Jag blev förstås väldigt förvånad men väntade på att få höra mer. Det var den äldre mannen som pratade och senare fick jag förklarat att mannen i femtioårsåldern var hans son, far och son alltså. Fadern hade blivit av med två bordercollievalpar för cirka två år sedan och nu hade de sett mina hundar i min bil. De hade tagit mitt bilnummer, följt efter mig för att se var jag bodde och nu kom de på besök och skulle ha tillbaka ”sina hundar”. Mina hundar vad vid det här tillfället 11 och 13 år och har man haft hundar så borde man se man skillnad på ålder när det rör sig om så stor åldersskillnad. Men i det här läget var det inte någon idé att försöka få männen att förstå eller ens tänka att det skulle vara andra än deras hundar. Jag ifrågasatte deras nykterhet och frågade hur de överhuvudtaget mådde eftersom de inte kunde se skillnad på unga och gamla hundar. Efter ett tag så bad jag dem att ge sig av. Den äldre mannen hotade då med att gå till domstol om det skulle behövas för han var 100% säker på att mina hundar var hans sedan två år tillbaka stulna hundar. Männen gick och jag stängde dörren för kvällen småleende för jag tyckte hela deras beteende var mest dråpligt.

Men det skulle inte dröja mer än en vecka så ringde en polisman från Hudiksvall. Han talade om för mig att han hade en man där som påstod att jag stulit hans hundar. Jag blev återigen lätt road och frågade om hans tillstånd. Jo då det är inga problem med honom sade polismannen. Jag berättade lite om mina hundars stamtavla och om åldern på dem. Efter det konverserade polismannen men den äldre mannen och de kom överens om att de tillsammans skulle komma till mig och se på hundarna om någon vecka. Återigen smålog jag med anledning av att mannen lade ner så mycket arbete på att övertyga polisen om att det var hans hundar trots att mina hundar var så många år äldre än vad hans skulle ha varit vid det här laget.

Friggesund, Hälsingland

Någon vecka senare kom polisen och den äldre mannen till mig. Jag visade upp stamtavlorna på hundarna och polisen försökte bevisa för mannen att hundarna var mina och att de var gamla, medan hans skulle ha varit cirka två år. Det tog lång tid innan mannen förstod att han hade anklagat fel man och att mina hundar var så mycket äldre än hans skulle ha varit. Efter mycket om och men insåg mannen sitt misstag och de gav sig iväg i polisbilen. Det dröjde några dagar men så kom det ett brev på posten där det stod att fallet var avskrivet.

dellenbygden

Hälsinglands djupa skogar, blånande berg, sjöar och slingrande vattendrag gömmer en mystik i sin skönhet. Sagorna talar om vättar, tomtar och troll som ger människor i dessa trakter hjälp, kraft och inspiration. Kanske är det dessa väsen som får människor att lägga ner hela sin själ i sitt skapande – kanske inte. Säkert är ändå att de som sysslar med någon form av hantverk, konsthantverk, konst eller slöjd i Hälsingland bygger vidare på en genuin hantverkskultur.

Hör och häpna
Mycket mer hände de åren jag bodde i Hälsingland, det ena tokigare än det andra. Den gången jag startade en gayklubb i Rosa Huset i Hudiksvall skrevs det mycket om mig och mina äventyr. Det var därför ganska påfrestande ibland att åka med bussen hem från Hudiksvall. Speciellt en gång när ett gäng grabbar längst bak i bussen just läst nyheten om gayklubben i Hudiksvall. De upptäckte att jag var med på bussen och riktade sina kommentarer mot mig. Feg som jag var tordes jag inte besvara kommentarerna, något som jag ångrade när jag hade stigit av bussen hemma för han som var mest var ju så förbaskat fin. Ja jag kan ångra det än idag och jag har missat en hel del genom åren på grund av rädsla och blyghet. Men å andra sidan så har jag väl gett mig in i saker och ting som jag kanske skulle ha tänkt en eller två gånger till på innan jag gav mig in i det.

Hantverksaffären jag hade i Järvsö blev väl ingen hit men det var roligt så länge det varade. Att den kom till var därför att jag tidigare hade arbetat med projektet ”Hälsinglands kultur och hantverk”. Det innebar att jag gjorde en inventering av konstnärer, hantverkare och konsthantverkare i de norra delarna av Hälsingland. Jag kom i kontakt med så många kreatörer då och därför föll det sig naturligt att öppna en butik med konst, konsthantverk och hantverk i Järvsö. Resultatet av projekt mynnade ut i en katalog med alla dessa kreativa människor och deras hantverk, konsthantverk och konst.

Utanför butiken i Järvsö

Jag målade linblommor på den befintliga hälsingebocken, något som utvecklades till att jag lät tillverka en annan bock som var ämnad att  användas som kylskåpsmagnet. Den blev väldigt omtyckt och när jag satt på trottoaren utanför butiken och målade så sålde jag av den innan färgen hann torka. Det var en  kreativ tid i mitt liv när jag samarbetade mycket med Bror Eric.

I Hälsingland kan vad som helst hända. En gammal gubbe klappade till mig för att jag inte ville ha en sup. Samma dag låg han raklång på rygg utanför sin marklägenhet med en förskärare i handen så hemtjänsten vågade sig inte in till honom. För att inte tala om en annan granne på sådär 120 kilo som påkallade min uppmärksamhet när han var full och låg nerpissad på golvet utan möjlighet att själv ta sig upp. Det var bara för mig att lägga mig ner på golvet och försöka få upp honom på min rygg så att jag kunde resa mig upp och välta över honom i hans säng. Men visst, det händer mycket tokigheter på andra platser i landet också. Men håll med om att Hälsingland är ett vackert landskap med sina blånande berg och som jag skrev tidigare:

Hälsinglands djupa skogar, blånande berg, sjöar och slingrande vattendrag gömmer en mystik i sin skönhet. Sagorna talar om vättar, tomtar och troll som ger människor i dessa trakter hjälp, kraft och inspiration.

En dag när jag åkte till en badplats vi Norra Dellen fann jag något som satte känslorna i gungning. Det var ett klädesplagg som låg på en sten och en blomma som låg i sanden, något som jag trodde skulle leda mig fram till kärlek och lycka. Även om det fick mig att bara snudda vid dessa känslor så följde det mig många år framöver.
Jag satte mig på stenen vid stranden där klädesplagget låg, såg ut över vattnet, såg hur vågorna glittrade i solljuset. Då, då kände jag hur jag liksom lämnade verkligheten och steg ner i byn där jag växt upp. Ungefär samma känsla som tidigare när jag förflyttade mig i tiden.

Nu stod jag nedanför stegen som ledde upp till en höskulle ovanpå en ladugård. En del hö låg intill stegen på marken och doften av hö var påtaglig. Vi ungdomar höll till där på höskullen ibland, men det hände att även andra klättrade upp och la sig i höet för att koppla av och vara med sig själv en stund. Jag klättrade upp och där var redan några av mina kompisar. Det var liksom två avdelningar, den första  där golvet var rent från hö på vissa ställen och det var hö vid sidorna att sjunka ner i. Där satt vi ofta flera stycken och snackade. Lite längre in var det bara löst mjukt hö och där var det ganska mörkt. Det var det området på skullen där man kunde gömma sig, själv eller tillsammans med någon eller några. Den här dagen var en tjej som var jämnårig med mig och hennes ett par år yngre bror med där på skullen. Vad som hände den eftermiddagen lämnar jag till dig att fantisera om. Men jag kan lova dig att det vi upplevde där på höskullen den dagen och andra dagar och kvällar var sånt som det idag skrivs om, visas på TV och undervisas om. Vi klarade det bra utan pekpinnar, undervisning och förståsigpåare och vi njöt av att vara tillsammans utan tanke på att vi måste ha en viss ålder för att få njuta av våra kroppar och få vara tillsammans. Visst är livet bra underbart när man slipper besserwissrar som talar om vad man får och inte får göra.

Nu var jag i den miljön med kropp och själ och jag kände dofterna, smakerna och känslorna där jag satt vid badstranden. Jag stannade i den känslan, tiden och upplevelsen länge, så länge att solen gick ner bakom träden och det började bli lite kyligt. Det jag fann på stranden förblev mitt och det gav mina känslor och min längtan till ett fulländat liv en puff i rätt riktning.

Det var 1991 som jag flyttade från Tollarp i Skåne till kyrkbyn i Bjuråker. Ett par år där och sedan flyttade jag till Friggesund. Det var i Friggesund det dråpliga hände med gubbarna som trodde att jag stulit deras hundar och det andra som jag berättat här ovan. Det var också där som grannen, en 80-årig gubbe klättrade ut genom fönstret en kall vinternatt. Barfota och i bara underkläder klättrade han ut och gick några hundra meter bort till brandstationen. Vid sextiden på morgonen fann en man honom liggande i en snödriva vid brandstationen. Det var den natten som demonerna dansade i mitt sovrum och skrämde mig. Kanske var det mina rop på hjälp den natten som fick mannen i lägenheten intill att ta steget ut i vinterkylan. Vad det än var så var det en mystisk natt med övernaturliga krafter i rörelse. Det började redan kvällen innan när mannen kom in till mig. Vi hade bott grannar länge men den här kvällen tog han mod till sig och knackade på hos mig. Vi småpratade en stund men sedan ville han gå in till sig. Han sade att han hade besök…

Efter en stund gick vi till hans lägenhet. Jag öppnade dörren och det var mörkt och tyst. Han frågade om hans ”besökare” var kvar. Jag svarade att det inte fanns någon i varken köket eller rummet. Han tyckte det var konstigt för som han sa, ”det var många som var här när jag gick, både barn och vuxna”. Han undrade om de inte hade lämnat något efter sig, kläder eller så. När vi konstaterat att det inte fanns några spår av människor skildes vi och han gick in till sig. Jag sade till honom att han kunde bulta i väggen om det skulle bli problem med någonting under natten. Det var den natten som demonerna kom och hälsade på och det hände att mannen klättrade ut genom fönstret och barfota försvann ut i vinternatten. Ett par veckor efter den natten meddelades det från sjukhuset att mannen fått kallbrand i båda fötterna. Ytterligare någon vecka senare avled han.

Huset jag bodde i var en pensionärslänga med ett rum och kök i ena änden och två rum och kök i andra änden. Hyresvärden erbjöd alla som bodde i dessa hus att de kunde få köpa husen till en billig penning om de fraktade bort dem och återställde marken efteråt. Jag hade ingen plats att ställa upp något hus men jag förberedde mig ändå på att köpa huset jag bodde i. Det var ju bara jag som bodde i hela huset efter att grannen dött. Direkt efter beskedet från hyresvärden slog jag hål i väggen in till grannlägenheten. Nu hade jag helt plötsligt hela huset för mig själv. Tre rum och två kök. Det var inte den enda förändringen jag gjort sedan jag flyttade in i huset. Väggen mellan  köket och det större rummet sågade jag upp ett stort hål i. Jag hade fått tag på en väldigt stadig och bra bänk från en butik i Järvsö och nu ville jag ha ett barkök. Jag tog upp ett stort hål i väggen och så placerade jag bänken intill och det blev verkligen fint. Kanske var det lite drastiskt att göra så stora förändringar i en hyreslägenhet men varför inte. Nu hade jag hela längan för mig själv och när jag fick besök från Gotland fick de bo i bortre ändan av huset. Tanken att ta hål i väggen här där jag bor nu har slagit mig men det måste väl finnas några gränser vad man tar sig för.

Tiden gick och jag bodde i hela huset och trivdes bra. Mina hundar började bli gamla och den yngsta som var 13 år blev sjuk. Jag besökte veterinären flera gånger och efter den sista undersökningen fick jag beskedet att han hade cancer i hela kroppen. Det fanns inget att göra för att få honom frisk så jag tog beslutet att avliva honom där och då. Veterinären gav min älskade hund en spruta som skulle få honom att somna in, att sluta sitt liv. Hunden lade upp sin ena framtass på min hand för att liksom ta farväl. Mina tårar strömmade ned för kinderna och både hunden och jag var fullt medvetna om vad som skedde. Snart tog han sitt sista andetag och sorgen att mista honom höll på att slita mig i stycken. Att döda sin älskade hund var en av de värsta sorger jag varit med om. Min andra hund och jag åkte hem, sorgsna och bedrövade. Sorgen hade tagit ett stadigt tag om oss och det skulle dröja länge innan krafterna återvände och jag skulle orka leva vidare.

Men som alltid bleknar även sorg en del. Det skulle komma fler känslosamma tillfällen i mitt liv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *