Bilden av dig talar till mig på ett speciellt sätt,
den ger mig en känsla som är fin och känns rätt.
Den skrämmer men samtidigt ger den mig hopp,
visar vägen till vänskap och till kärlekens inlopp.
Kanske ser jag på kärlek på ett annat sätt än dig,
men vad spelar det för roll nu när den öppnat sig.
Nu väntar jag bara på att nå ända fram till dig,
att få vara i din närhet och alltid ha dig hos mig.
Kanske kan vi flyga iväg på kärlekens vingar,
lyssna på klangen när kärleksklockorna klingar.
Den första kärleken
Kommer du ihåg den där gången när du ville stanna tiden,
när du var ung, kär, lycklig och bar den där fina sviden.
Du ville inget hellre än att få tränga djupt in i den känslan,
men rädslan för kärleken hindrade dig, du kände ängslan.
Det kändes som om hela du skulle försvinna – explodera,
en euforisk känsla spred sig i hela dig och du ville ha mera.
Det var som om alla känslorna tog dig bortom tid och rum,
ett crescendo av kärlek och lycka som fick dig helt stum.
Att någon kunde få dig att känna detta mäktiga kärleksrus,
var overkligt, fantastiskt vackert men spred ett farligt ljus.
Dörren till ditt innersta rum var öppen, det gjorde dig sårbar,
rädslan stängde alla dörrar och du blev inte längre nåbar.
Kärlekens vindar blåste förbi och visade skapelsens skönhet,
men ditt liv blev en ensam vandring på en underbar planet.