APRIL 2020

Antalet besökare på hemsidan i mars 11 233

En helt vanlig solig dag

Jag väcktes av ljudet från knarrande sängar,
var det kanske från gårdens sjusovande drängar.
Vaknade dom nu av ljudet från kossornas bölade,
där dom trampade omkring i lagår´n och sölade.

Medan solen sakta klättrade upp på taket på husen,
försökte jag väcka kroppen – kände mig lite frusen.
Det såg ut att bli en fin dag och jag kände mig alert,
sköljde bort natten, borsta tänderna, tvätta min stjärt.

Jag ser den klara, rena luften, nästan så att jag vrålar,
den molnfria klarblå himlen, solens värmande strålar.
Tänk att få susa omkring här på Jorden i ett Universum,
så fantastiskt och underbart så att man blir helt stum.

Tråkigt att inte alla tar möjligheten att uppskatta det,
tänker på dom som tror att Jorden bara är deras planet.
Dom som tror att dom kan göra precis som dom vill,
utan att ta hänsyn till de långt bort och nära intill.

Var jag instängd i en dröm, oförmögen att ta mig ur,
eller var det själva livet som tog mig med på en tur?
Lätt att tro att något så vackert är en underbar dröm,
som en söm vi vårdar, håller så länge den får beröm.

Drängarna gick ut i den soliga dagen och började jobba,
allt medan jag njöt av gåvan jag aldrig skulle nobba.
Livet självt, som är sprunget ur ingenting och finns i allt,
det bär oss genom glädje och sorg i varmt och kallt.

 
Livets närhet

Morgondiset dansade som älvor på ängen och skapade en trolsk atmosfär.
Allt medan solljuset glittrade på Mälarens vatten och förevigade stunden.

Det var i de tidiga tonåren, när känslor, tankar och handlingar var i utvecklingsstadiet och pockade på för att testas, stötas och blötas. Fantasin var på topp och jag kunde göra en historia om i stort sett vad som helst utan att skriva ner något, bara plocka ur fantasin och berätta. Kropp, sinne, själ och allt vad man förknippar med att finnas till som människa var fräscht, vackert och formbart. En dag när jag gick längs grusvägen upp mot byns kyrka stannade jag till och såg ut över landskapet. Jag fick en underlig känsla av att jag kunde få allt, precis allt. Och visst är det väl så att Allt vi ber om får vi, även om det ibland tar lång tid innan det uppenbarar sig för oss.

I sagorna är lyckan självskriven – i verkligheten kan den inte tas för given.

Tidig morgon

Det rödoranga ljuset från en tidig morgonsol strålar in genom mitt fönster. Solstrålarna snuddar vid mig där jag ligger djupt nedbäddad, burrigt omfamnad av täcket.

Känslan av frihet att inte behöva gå upp att inte göra sig redo för ännu en dag,  omsluter hela mitt väsen. Så vaknar dagen och solens strålar gulnar, skuggorna drar sig samman och blir korta. Med täcket omkring mig sätter jag mig upp låter fötterna få kontakt med golvet. Helt ensam i denna min egen lilla värld låter jag livet i mig sakta få vakna.

Ser ut genom fönstret – ser ett böljande hav det är vårens alla blommor som skimrar. Det är våren som ger blommor till en av sommarens första dagar.

Genom rummet sveper ett harmoniskt lugn där jag sitter insvept i täcket. Tankar och drömmar väcks till liv i den stilla morgontimman. Ensam med mig själv, med hela mitt väsen känner jag livets närhet i mig.

Så vaknar folk det sjuder av liv en bil hörs på avstånd – någon slår i en port, andra spelar musik så det dånar. Då tonar det bort det som kändes så skönt den närhet jag kände med livet.

Likt älvor som dansar bort på en daggvåt äng tonar det bort som jag kände. Men det finns ändå kvar om än långt, långt in, en känslan av livets närhet. Den spar jag – den låter jag vila skönt tills en ny dag rodnande vaknar.

 

 

Tid för eftertanke… 

Några har lagt sig tillrätta på marken, sjunkit ner mellan grässtråna och dragit en lättnadens suck, efter att en vindpust fått dem att falla in i markens ojämnheter.

Andra sitter kvar på trädens grenar, hängande på en skör tråd. De väntar på nästa vind som skall få dem att falla och lägga sig orörliga vid de andra löven på marken.

Det doftar från de vissna löven och från den blöta marken. Luften är inte kall, den känns behagligt fuktig, till och med ljum när en bris letar sig fram mellan träden.

Dagarna blir kortare och människor tillåter sig att ge efter för årstidens växlingar. Det tänds ljus i fönster där sommargardinerna fladdrade för någon månad sedan – det är höst.

Så olik sig tiden blir när klockan ställs om och Allhelgonadagens lugn vilar över bygden. Då rör sig skuggorna på kyrkogården i takt med skymningsljuset – när vi minns någon.

Någon, några som en gång var oss mycket nära, kanske närmare än vi någonsin varit oss själva – i tvåtusentalets tid då det kan vara långt till gemenskap och kärlek.

Nu står vi här med spelande mobiler, laptop under armen och – tryck ett för att gå vidare, tryck två för att återgå till menyn och tryck tre för att avsluta.

Vi lever en tid här på jorden mellan stress och harmoni. Vad vi än väljer så är vi en dag den som någon minns. Den som någon tänder ett ljus för en mörk höstkväll i november.

 

 

 

Förändringar

Läs mer

Publicerat i Bild & dikt | 2 kommentarer