NOVEMBER 2018

 

Det gäller att veta vart man skall resa och till vilken flygplats

Det var en solig och fin dag, näsan inte ett moln på himlen. Hösten hade tagit ett stort skutt in i verkligheten och sommarens ljumma vindar var bara minnen. Visserligen var de minnena ljuvliga dofter av en årstid som jag skattar högt eftersom jag tycker om värmen. Men nu hade naturen bytt skepnad och det kändes bra. Dagarna var korta och det gällde att ta vara på den korta stund som solen var uppe.

Men å andra sidan tycker jag om de där mysiga stunderna då jag tänder några ljus och umgås med min absolut bästa vän – mig själv. Ja vi har levt tillsammans många år och det som vi inte vet om varandra är inte värt att veta. Det låter nästan som att jag är lite kluven, men icke då. Har man bott med sig själv många år har man fått uppleva mycket som man i gemenskap med andra inte kommer i närheten av. Ta till exempel det där med dofter, tankar, drömmar, hälsotillstånd och allt annat som aldrig blir så intensivt som när man är ensam med sig själv. Ingen annan kan förmedla känslan av alla underbara upplevelser man har i och omkring hela ens väsen. Det går liksom inte att jämföra hur livet är att leva ensam och att leva tillsammans med andra.

Allt detta berörde mitt inre den här dagen då jag gick omkring och bara njöt av solens värmande strålar. Så helt plötsligt fick jag en känsla av hur skönt det skulle vara att resa bort. Visst var allt bra här och nu men att resa bort några dagar är alltid spännande och några dagars miljöombyte låter oftast kreativiteten få ny näring. Jag tog kontakt med en vän som jag visste var på Teneriffa just då. Han blev förstås väldigt glad och vi kom överens om att jag skulle resa till honom några dagar.

Dagarna gick, jag beställde biljett och gjorde mig redo för att vara borta några dagar. På flyget skrev jag vidare på några dikter jag jobbat på en tid efter att jag njutit av ”lyftet” i slutet av startbanan på Arlanda. Känslan när planet accelererar och lyfter tycker jag är det bästa på hela flygresan. Några timmar senare landade planet på Teneriffa och jag tog kontakt med min vän som skulle möta upp där. Jag fick instruktioner om vart jag skulle gå men hur jag än gick där fram och tillbaka så träffade jag inte på honom. Jag ringde upp igen och fick ytterligare instruktioner men trots det möttes vi inte någonstans. Efter en lång stund när jag trampat omkring åt alla håll och kanter och var ordentligt trött bad jag en taxichaufför att förklara för min vän var jag var. Efter det samtalet stod det klart att jag befann mig på Teneriffas norra flygplats medan min vän och hans kamrat väntade på mig på den södra flygplatsen. Efter cirka en timmes bilresa kom de till den norra flygplatsen och hämtade mig. Trots denna lite dråpliga historia fick vi många roliga och sköna dagar på Teneriffa. Det är kul att resa men det gäller att veta vart och till vilken flygplats.

Årstidernas skiftningar

Så har den lagt sig till ro, tagit ett djupt andetag och svalt sommaren,
hösten, som ibland får oss att känna både upprymdhet och vemod.

Den liksom biter sig fast när vi av naturens ädla frukter gör saft,
medvetna om att vi påverkas och styrs av naturens kraft.

Hösten berör oss med sina dofter från vissna löv och den ljumma vinden,
träd, buskar, hela vegetationen gör sig redo för vintern, att acceptera den.

Rasslandet från löven är musik i våra öron, skimrande gula och röda,
likt lärkvingar rör de sig på träden, faller av och sedan stilla, helt döda.

Vi påverkas av årstidernas skiftningar som av allt annat omkring oss,
vad vore livet utan detta, en fadd smaklös vandring på väg mot kosmos.

Vi behöver förändringar för att lära oss leva, något många inte klarar,
för livet är en upptäcksfärd på en väg som vi tror i all evighet varar.

Hösten talar sitt språk utan omskrivningar och krusiduller, den är naken,
den är ren och äkta, precis som andra årstider vi passerar, det är haken.

Hösten bjuder på regnbågens alla färger tills den tonar bort och försvinner,
ger plats åt den tid då naturen får vila, det är vintern som vinner.

 

 

 

 

 

 

 

 

Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.

Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
år efter år, alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.

Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.

En helt vanlig kväll

Det är tyst i rummet förutom ljudet från kylen och centralfläkten,
stundtals tar tjutandet i öronen över och överröstar alla ljud – tinnitus.

Ljuset i fönstren på grannhusen sprider någon form av trygghet,
en känsla som är lika falsk som leenden från en ovän kan vara.

Kvällen är kall och mörk trots gatljusen och ljusen från fönstren,
vintern kom och med den kylan, men det satt långt inne.

Det såg länge ut som att det inte skulle bli någon vinter i år,
på nyheterna rapporterades om den varmaste vintern på 100 år.

Så avtar tjutet i öronen och för en stund hör jag klockans tickande,
strax därpå är allt som vanligt igen och min tinnitus överröstar allt.

Det slocknar i fönstren och nu är det bara gatlyktorna som är tända,
jag tar en sista titt på fotspåren i snön utanför och drar ner gardinerna.

Det är sen kväll och jag kan än en gång lägga en dag till mitt liv,
en dag som gjord för att jag skall trivas med livet och mig själv.

Det är snart midnatt och ögonlocken känns tunga, det är dags att sova,
att burra in sig i täcket, sluta ögonen och tacka för ännu en fin dag.

Så tonar allt bort och jag svävar iväg in i drömmarnas värld,
kroppen helas, sinnena lägger sig till ro och själen tar en paus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förändringar

Jag är osynlig där jag går, gammal, trött och sliten – liten,
ingen märker mig där jag snubblar fram – lite väderbiten.

Alla har bråttom, de stirrar ut i tomma intet där de går,
de lever i en bubbla och lämnar inte efter sig några spår.

Feminismen suddar ut könsrollerna så att känslorna dör,
existensen får en fadd karaktär som vilseför oss i det vi gör.
Tron på människan som bra förvaltare av Jorden tonar bort,
maktmissbruk, korruption, förtryck och våld gör livet kort.

Om kvinnan är en ofullständig man är osagt men troligt,
trots det lever många tillsammans och har ganska roligt.
Är kön bara en social konstruktion frågar sig några,
egentligen helt ointressant, svarar de på samma fråga.

Att leva ett gott liv betyder inte att man måste ha allt,
det gäller bara att acceptera sig själv i sin egen gestalt.
Se med blida ögon men skydda sig mot antagonister,
låta barnet i sig växa och akta sig för opportunister.

          _______________________

Nu är jag här, sa våren – vintern drar sig tillbaka och slickar såren

Vinden tar den flyktiga snön med sig på resan förbi mitt fönster,
ljuset från gatlyktan syns som flämtande eld i yrsnöns gråvita mönster.

Vintern har lagt beslag på dagarna och tagit vinden med sig på sin väg,
genom skogar, öppna fält och glest bebyggda områden in på en byväg.

I rasande fart genom landet bildas det drivor och vallar i vinterlandet,
medan folket tänder ljus och kopplar upp sig på bredbandet.

I teknikens tidevarv talas det med text och bild i alla tekniska prylar,
personlig beröring får moraltanter att skrika högt i städer och byar.

Människor förändras och kämpar för att könsrollerna skall suddats ut,
kvinnor gör vad män tidigare gjort och orden för han och hon är slut.

Bilden av manligt och kvinnligt har förändrats på vägen och blivit ett neutrum,
gränser har suddats ut, känslorna är kalla, de har drivits på flykt in absurdum.

Negerboll och svartskalle är ord som fördöms, förkastas, helt enkelt förbjuds,
till och med känslorna gör uppror, allt blir slätstruket och inget står till buds.

Men vad bryr sig vintern om denna galenskap hos taktlösa människosläkten,
som tar död på sig själva, utarmar jorden och satsar allt på  rymdprojekten.

Vinden fortsätter att vina, blåser bort molnen, allt för att solen skall få skina,
för en stund sedan var jorden ett paradis där ingen kände rädsla eller pina.

cropped-brygga-i-spegel.jpg

Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.

Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
år efter år, alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.

Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.

Vinterdag vid Mälaren

Solen smyger sig sakta upp över horisonten och sprider sitt oranga ljus över himlen.
Det tycks som om trädtopparna glöda mitt i denna kalla vinterdag,
när kylan tagit grepp om naturen.

Snön biter sig fast i isen på marken och på bryggan. Bryggan som sträcker sig ut i sjön och påminner om sommarens varma vatten, där vi badade, förtöjde båten och – bara fanns till.

Träden som står fast förankrade i isen lämnar skuggor som drar sig in mot land sökande kontakt med andra skuggor. De får en stund tillsammans – några timmar medan solen vandrar vidare längs horisonten. Det är den tid på året när varje stund av solljus värmer oss till kropp och själ.

Tommy Hildorsson

<- TradeDoubler site verifikation * Site-ID * ->

Publicerat i Bild & dikt | Lämna en kommentar