FEBRUARI 2020

Antalet besökare på hemsidan i februari 8 630.

Långväga gäster från yttre rymden…eller bara en synvilla.

Livets närhet

Morgondiset dansade som älvor på ängen och skapade en trolsk atmosfär.
Allt medan solljuset glittrade på Mälarens vatten och förevigade stunden.

Det var i de tidiga tonåren, när känslor, tankar och handlingar var i utvecklingsstadiet och pockade på för att testas, stötas och blötas. Fantasin var på topp och jag kunde göra en historia om i stort sett vad som helst utan att skriva ner något, bara plocka ur fantasin och berätta. Kropp, sinne, själ och allt vad man förknippar med att finnas till som människa var fräscht, vackert och formbart. En dag när jag gick längs grusvägen upp mot byns kyrka stannade jag till och såg ut över landskapet. Jag fick en underlig känsla av att jag kunde få allt, precis allt. Och visst är det väl så att Allt vi ber om får vi, även om det ibland tar lång tid innan det uppenbarar sig för oss.

I sagorna är lyckan självskriven – i verkligheten kan den inte tas för given.

Tidig morgon

Det rödoranga ljuset från en tidig morgonsol strålar in genom mitt fönster. Solstrålarna snuddar vid mig där jag ligger djupt nedbäddad, burrigt omfamnad av täcket.

Känslan av frihet att inte behöva gå upp att inte göra sig redo för ännu en dag,  omsluter hela mitt väsen. Så vaknar dagen och solens strålar gulnar, skuggorna drar sig samman och blir korta. Med täcket omkring mig sätter jag mig upp låter fötterna få kontakt med golvet. Helt ensam i denna min egen lilla värld låter jag livet i mig sakta få vakna.

Ser ut genom fönstret – ser ett böljande hav det är vårens alla blommor som skimrar. Det är våren som ger blommor till en sommardag en av sommarens första dagar.

Genom rummet sveper ett harmoniskt lugn där jag sitter insvept i täcket. Tankar och drömmar väcks till liv i den stilla morgontimman. Ensam med mig själv, med hela mitt väsen känner jag livets närhet i mig.

Så vaknar folk det sjuder av liv en bil hörs på avstånd – någon slår i en port, andra spelar musik så det dånar. Då tonar det bort det som kändes så skönt den närhet jag kände med livet.

Likt älvors dans på daggvåt äng tonar allt bort det jag kände. Men det finns ändå kvar om än långt, långt in en känslan av livets närhet. Den spar jag – den låter jag vila skönt tills en ny dag rodnande vaknar.

 

 

Tid för eftertanke… 

Några har lagt sig tillrätta på marken, sjunkit ner mellan grässtråna och dragit en lättnadens suck, efter att en vindpust fått dem att falla in i markens ojämnheter.

Andra sitter kvar på trädens grenar, hängande på en skör tråd. De väntar på nästa vind som skall få dem att falla och lägga sig orörliga vid de andra löven på marken.

Det doftar från de vissna löven och från den blöta marken. Luften är inte kall, den känns behagligt fuktig, till och med ljum när en bris letar sig fram mellan träden.

Dagarna blir kortare och människor tillåter sig att ge efter för årstidens växlingar. Det tänds ljus i fönster där sommargardinerna fladdrade för någon månad sedan – det är höst.

Så olik sig tiden blir när klockan ställs om och Allhelgonadagens lugn vilar över bygden. Då rör sig skuggorna på kyrkogården i takt med skymningsljuset – när vi minns någon.

Någon, några som en gång var oss mycket nära, kanske närmare än vi någonsin varit oss själva – i tvåtusentalets tid då det kan vara långt till gemenskap och kärlek.

Nu står vi här med spelande mobiler, laptop under armen och – tryck ett för att gå vidare, tryck två för att återgå till menyn och tryck tre för att avsluta.

Vi lever en tid här på jorden mellan stress och harmoni. Vad vi än väljer så är vi en dag den som någon minns. Den som någon tänder ett ljus för en mörk höstkväll i november.

 

Tack för att…

Tack för att jag fick leva de här åren på jorden,
lära mig hur livet formades av de inlärda orden.

Att se hur illa människor beter sig mot varandra,
hur de sårar, mördar, stjäl och klandrar andra.

 Under mitt första levnadsår dog alla känslor bort,
tryggheten försvann och mitt liv kunde ha blivit kort.

 Livskraften var starkare än känslorna, ”life goes on”,
det ena avlöste det andra och snart var jag en så´n.

 En gaykille man pratade illa om utan att förstå,
att känslor för det egna könet är kärlek på hög nivå. 

 Vännerna skingrades för vinden och jag levde ensam,
tanken på att ingen förstod gjorde mig eftertänksam. 

 När jag är död och borta behöver ingen oroa sig mer,
eftersom jag inte finns är det bara minnet av mig ni ser.

 Jag kunde ha varit din bästa vän men jag var ju bög,
du visade förakt och  i dina ögon var jag en avfallshög.   

 Vid bröllop och fest fanns ingen stol till en sån som mig,
när släkten samlades skulle alla vara ”normala” som dig.

 Tack och farväl till dig som tror du är så äkta och normal,
vi andra försvinner bort dit där evigheten ger oss nya val.

 

Förändringar

Läs mer

Publicerat i Bild & dikt | 2 kommentarer