Några har lagt sig tillrätta på marken, sjunkit ner mellan grässtråna och dragit en lättna-dens suck efter att den senaste vindpusten fått dem att falla in i markens ojämnheter. Andra sitter kvar på trädens grenar, hängande på en skör tråd. De väntar på nästa vind som skall få dem att falla och lägga sig orörliga vid de andra löven på marken.
Det doftar från de vissna löven och från den blöta marken. Luften är inte kall, den känns behagligt fuktig, till och med ljum när en bris letar sig fram mellan träden.
Dagarna blir kortare och människor tillåter sig att ge efter för årstidens växlingar. Det tänds ljus i fönster där sommargardinerna fladdrade för någon månad sedan – det är höst.
Så olik sig tiden blir när klockan ställs om och Allhelgonadagens lugn vilar över bygden. Då rör sig skuggorna på kyrkogården i takt med skymningsljuset – när vi minns någon.
Någon, några som en gång var oss mycket nära, kanske närmare än vi någonsin varit oss själva – i tvåtusentalets tid då det kan vara långt till gemenskap och kärlek.
Nu står vi här med spelande mobiler, laptop under armen och – tryck ett för att gå vidare, tryck två för att återgå till menyn och tryck tre för att avsluta.
Vi lever en tid här på jorden mellan stress och harmoni. Vad vi än väljer så är vi en dag den som någon minns. Den som någon tänder ett ljus för en mörk höstkväll i november.