Ingen märkte hur hon tyst i sitt inre grävde hans grav,
i det tysta gled han långsamt bort i dimmornas hav.
Mannen hon en gång älskat hade inga krafter kvar,
hon hade lyckats förinta allt hopp han inom sig bar.
Nu fanns bara mörker och tomhet i hans ensamma liv,
tankar om dödens frihet blev hans dagliga tidsfördriv.
I många år var varje dag, varje stund en enorm plåga,
skulle han till slut kunna göra slag i saken och våga.
Så kom stunden då ord och tankar blev tillrättalagda,
starka tankar och ord som inte ens behövde bli sagda.
Hon viskade till hans sinnen, du vet vad du måste göra,
försvinna från jorden så att jag slipper dig se och höra.
Ditt ynkliga kräk, i sinnet är du så vek – men så svara!
inte har du den styrka som din kropp ger sken av att vara.
Det var ord som ingen sagt bara förmedlat med tankar,
starka som åskan när blixtar ljungar och hjärtat bankar.
Till slut kom den dagen då han tog saken i egna händer,
tankar virvlade omkring – ut och in på livet han vänder.
Skottet ekar – det blir tyst och mörkt som i graven,
hon andas frihet medan blodet rinner mot vedtraven.