Det fanns en tid då människor döda, både sig själva varann och sin föda.
Man visste inget om kärlekens krafter, att den skapar, läker och förenar makter.
Av jordens resurser sög man ut allt, kallade det utveckling och räknade kallt.
Sen kom en generation till som ville leva, då fanns inget kvar till Adam och Eva.
Klockan klämtade nu var den slagen, man började ana den yttersta dagen.
Så var epoken för de glupska över, som tog död på sig själva med sina klöver.
Av jordens ädla frukter och övrig föda, fanns inget kvar bara jord som blöda.
De människor som levde dessa dagar, levde bara efter sina egna lagar.
Betraktelse
Jag är osynlig där jag går, gammal, trött och sliten – liten,
ingen märker mig där jag snubblar fram – lite väderbiten.
Alla har bråttom, stirrar i ett skal av elektronik där de går,
de lever i en bubbla och lämnar inte efter sig några spår.
Feminismen tar död på könsrollerna och alla känslor dör,
existensen får en fadd karaktär som vilseför oss i det vi gör.
Tron på människan som bra förvaltare av Jorden tonar bort,
maktmissbruk, korruption, förtryck och våld gör livet kort.
Att kvinnor allt mer tar steget in i mansroller är troligt,
något som får hela samhällsstrukturen att leva oroligt.
Är könsroller bara en social konstruktion frågar sig några,
nej det är ett levande begrepp, är svaret på denna fråga.
Att leva ett gott liv betyder inte att man måste ha allt,
det gäller bara att acceptera sig själv i sin egen gestalt.
Se med blida ögon men skydda sig mot antagonister,
låta barnet i sig växa och akta sig för opportunister.