VÄLKOMMEN

Solen glittrar på vågtopparna på Mälarens vatten runt ön ”Lilla Afrika” i Sigtuna.

Resan genom livet!

Hela livet är en resa som vi alla har olika förutsättningar att göra till det vi önskar och drömmer om. Klart är dock att vi är privilegierade som får vistas på den här planeten i den ”andedräkt” vi förfogar över. Tacksamhet och ödmjukhet inför allt är ett tecken på att vi förstått vad vi alla får vara med om.

Här går du vidare till sidan med
…skrifter Runan för Häggeby & Skokloster
…böcker Alef Nilssons bok om Häggeby och Birgittas liv som flygvärdinna


Morsan

Här ligger hon, ”M/S Morsan” vid Svågan i Hälsingland för att med åren bli ett med naturen.

Som nybliven mor hade det blivit hennes plikt,
att föda mig, liten i vikt, som hämtad ur en dikt.

Men månader senare reste hon tillbaka för gott,
hade väl glömt nå´t eller något hon inte förstått.

Där låg jag, ensam som en konstnärs färgpalett,
på väg att följa efter utan att förstå vad som skett.

Men den paletten skulle användas till många tavlor,
även om de flesta arken bara blev papperssvalor.

Det var då när jag först såg ljuset på denna planet,
nu, många år senare är det mycket jag lärt och vet.

Vi formas av dom, dom redan etablerade själarna,
som får oss att bli dom vi är – dom flitiga trälarna.


De första andetagen

Som ett fjäderlätt moln på en klarblå himmel – ensamt och flyktigt försvinner det bort.

Jag drogs ut ur ett dis, till en för mig helt främmande värld,
där började resan till de, många långa åren senare, hädanfärd.

Men just som livet börjat, släcktes det skimrande blåvita ljuset,
känslorna och tryggheten försvann och jag upplevde bara suset.

Men trots det är det snart stapplande små steg som jag tar,
men frågan fanns kvar, vart går jag nu utan både mor och far.

Så går dagar/år jag blir omhändertagen som ett vilset får,
upplever glädje men sorgen är bredvid, den fyller mina år.

Så påminns jag om min dödlighet, stillar mig och kommer till ro,
känner nostalgi, att åren gått  så fort, det kunde jag inte tro.

Jag kommer närmare det formlösa dis jag kom ut ur på något vis,
tack oh tack för att jag fått vara ett litet kuvert i denna  livsservis.


Meningen med livet…

Livet är en balansgång, men tillåt dig att få luft under vingarna och låt livet komma till sin rätt.

Tänk så dumt det är att klaga, livet är ju ändå en underbart vacker saga,
bara att få leva på Jorden, lära sig vad livet är och vara en unik upplaga.

Att få luft under vingarna och låta livet komma till sin rätt är underbart,
och lika självklart är det att känna till att start och mål är lika sårbart.

Meningen med livet är helt enkelt att få uppleva hur det är att leva,
som människa på Jorden, precis så som dom gjorde, Adam och Eva.

Den sista färden…

Innan du tar farväl av din jordiska gestalt, allt du varit med om, alla minnen,
buga dig och tacka, och var medveten om allt dom gjort för dig, dina sinnen.

Att din andes dräkt skulle passa dig så perfekt hade du kanske inte förväntat dig,
men kom ihåg att det var du själv bad om den, och nu är det för sent att ångra sig.

Men håll med om att det varit en trevlig resa med smärta, trauma och glädje fnatt,
allt detta i en väl avvägd mängd, precis så som det du bad om – utan rabatt.

Det var så det började…

Kommer du ihåg den där gången när vi simmade ikapp,
alla kämpade vi för att komma först, ingen hade handikapp.

Det var ingen vanlig olympiad, mer som att simma i öppet hav,
tävlingen var inget annat än individuella mål, våra egna krav.

Det gällde att hålla superfart för att hinna och kanske vinna,
tro det eller ej men vid målet stod en ”kranskulla”, en kvinna.

Hon tog emot mig vid målet, som om jag vore väntad att vara först,
jag blev fäst vid henne och växte enormt av hennes kärlekstörst.

Jag kunde inte tänka mig ett liv utan henne, hon gav mig näring,
och en dag när jag var blöt och frusen gav hon mig sin återbäring.

Den kom i form av kärlek, så underbart öm som något kan vara,
vi var oskiljaktiga och den tiden ville jag för all framtid bevara.

Men allt blir inte som man förväntat sig, hon skulle lämna mig,
det visste vi inte, oh nej, ingen av oss fick möjlighet att säga hej.

Den här sagan fick inget lyckligt slut, beroende på hur man ser det,
hon reste tillbaka ”hem” och jag återhämtade mig från äventyret.

Det dröjde dock inte länge förrän jag mötte andra på planeten,
jag fick smaka på vad livet gav mig, vägrade ge mig, var enveten.

Det var så jag började resan genom livet, en resa som ännu pågår,
sommar, vinter, höst och vår, nu när de sista ljuva åren återstår.
(jag har slickat alla såren och inväntar nu de sista ljuva åren)