Som sprungen ur ett hav av ingenting blev jag till,
föga medveten om min identitet och helt rådvill.
Omhändertagen i magen på en mänsklig gestalt,
befann jag mig i ett tillstånd likt en sagogestalt.
Tid var inget jag kunde förstå, men anade ändå,
att snart, skulle något föra mig till en annan nivå.
Så kom dagen då det var dags för mig att flyta ut,
långsamt gled jag iväg, nu var tryggheten slut.
Intill gasaremsan tittade jag ut, där såg jag ljusen,
ogästvänligt, kladdigt och kallt, kände mig frusen.
Varför hade jag kommit hit där det luktade så illa,
misstänkte då, det här kommer jag inte att gilla.
Jag var ett resultat av två människors kärleksstund,
ingen anade att lyckan senare skulle gå på grund.
Från lycka och harmoni till tragedi, när döden kom,
det kändes som om själva livet vände sig helt om.
Känslorna dog och kvar fanns bara ett tomt skal,
kraften försvann men även ett tomt skal har ett val.
Livsenergin tog över men livet gav mig inget svar,
ingen trygghet och ingen kärlek, inget fanns kvar.
Omhändertogs och förvarades hos ett ungt par,
efter min moders död fanns inga känslor kvar.
Med sargad själ började vandringen genom livet,
på darriga ben och våta kinder tog jag inget för givet.