DECEMBER 2019

Alla 10 780 besökarna  på hemsidan i november har rätt. Morgondis är hemsida nummer ett.

Tid för eftertanke… 

Några har lagt sig tillrätta på marken, sjunkit ner mellan grässtråna och dragit en lättnadens suck, efter att en vindpust fått dem att falla in i markens ojämnheter.

Andra sitter kvar på trädens grenar, hängande på en skör tråd. De väntar på nästa vind som skall få dem att falla och lägga sig orörliga vid de andra löven på marken.

Det doftar från de vissna löven och från den blöta marken. Luften är inte kall, den känns behagligt fuktig, till och med ljum när en bris letar sig fram mellan träden.

Dagarna blir kortare och människor tillåter sig att ge efter för årstidens växlingar. Det tänds ljus i fönster där sommargardinerna fladdrade för någon månad sedan – det är höst.

Så olik sig tiden blir när klockan ställs om och Allhelgonadagens lugn vilar över bygden. Då rör sig skuggorna på kyrkogården i takt med skymningsljuset – när vi minns någon.

Någon, några som en gång var oss mycket nära, kanske närmare än vi någonsin varit oss själva – i tvåtusentalets tid då det kan vara långt till gemenskap och kärlek.

Nu står vi här med spelande mobiler, laptop under armen och – tryck ett för att gå vidare, tryck två för att återgå till menyn och tryck tre för att avsluta.

Vi lever en tid här på jorden mellan stress och harmoni. Vad vi än väljer så är vi en dag den som någon minns. Den som någon tänder ett ljus för en mörk höstkväll i november.

 

Tack för att…

Tack för att jag fick leva de här åren på jorden,
lära mig hur livet formades av de inlärda orden.

Att se hur illa människor beter sig mot varandra,
hur de sårar, mördar, stjäl och klandrar andra.

 Under mitt första levnadsår dog alla känslor bort,
tryggheten försvann och mitt liv kunde ha blivit kort.

 Livskraften var starkare än känslorna, ”life goes on”,
det ena avlöste det andra och snart var jag en så´n.

 En gaykille man pratade illa om utan att förstå,
att känslor för det egna könet är kärlek på hög nivå. 

 Vännerna skingrades för vinden och jag levde ensam,
tanken på att ingen förstod gjorde mig eftertänksam. 

 När jag är död och borta behöver ingen oroa sig mer,
eftersom jag inte finns är det bara minnet av mig ni ser.

 Jag kunde ha varit din bästa vän men jag var ju bög,
du visade förakt och  i dina ögon var jag en avfallshög.   

 Vid bröllop och fest fanns ingen stol till en sån som mig,
när släkten samlades skulle alla vara ”normala” som dig.

 Tack och farväl till dig som tror du är så äkta och normal,
vi andra försvinner bort dit där evigheten ger oss nya val.

 

Förändringar

Jag är osynlig där jag går, gammal, trött och sliten – liten,
ingen märker mig där jag snubblar fram – lite väderbiten.

Alla har bråttom, stirrar i ett skal av elektronik där de går,
de lever i en bubbla och lämnar inte efter sig några spår.

Feminismen tar död på könsrollerna och alla känslor dör,
existensen får en fadd karaktär som vilseför oss i det vi gör.
Tron på människan som bra förvaltare av Jorden tonar bort,
maktmissbruk, korruption, förtryck och våld gör livet kort.

Att kvinnor allt mer tar steget in i mansroller är troligt,
något som får hela samhällsstrukturen att leva oroligt.
Är könsroller bara en social konstruktion frågar sig några,
 nej det är ett levande begrepp, är svaret på denna fråga.

Att leva ett gott liv betyder inte att man måste ha allt,
det gäller bara att acceptera sig själv i sin egen gestalt.
Se med blida ögon men skydda sig mot antagonister,
låta barnet i sig växa och akta sig för opportunister.

 

 

Sommarmorgon

Klara små droppar av nattens dagg
blänker i morgonsolen.

Jag vandrar i gräset och andas den luft
som ännu av mänskor är orörd.

Ingen har vaknat ingen har sett
hur naturen sjuder av grönska.

Helt ensam i denna en underbar värld
jag känner en doft och lycka.

Snart vaknar allt folk det blir liv på jorden
känslan finns då inte kvar.

Här står jag drömmande – ser en ny dag
bland mänskor när folket på jorden har vaknat.

 

 

 

 

Så har den lagt sig till ro, tagit ett djupt andetag och svalt vintern,
våren som ibland får oss att känna både upprymdhet och vemod.

Den får livet i oss att vakna, känna årstidsväxlingarnas kraft,
liknande den kraft som alla andra årstider före våren haft.

Vårens prunkande grönska får oss att se livet i ett annat ljus,
underbara stunder som manar till eftertanke och frid i vårt hus.

Minnen väcks till liv när vi ser fjärilarna på en sommaräng,
som landar på ett grönskande täcke av nyvaknad blomstersäng.

Vi påverkas av årstidernas skiftningar och allt annat omkring oss,
och vad vore livet annars, en fadd vandring i ett jättekosmos.

Vi behöver förändringar för att lära oss leva, något många inte klarar,
på den upptäcktsfärd som livet är, där vi erfarenheter sparar.

Våren talar utan omskrivningar och krusiduller, den är vaken,
ren och äkta, precis som de andra årstiderna vi passerar, helt naken.

Den bjuder på sjudande grönska när minnet av vintern försvinner,
ger plats åt den tid då naturen vaknar, när livet återvänder och vinner.

Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.

Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.

Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.

 

En helt vanlig kväll

Det är tyst i rummet förutom ljudet från kylen och centralfläkten,
stundtals tar tjutandet i öronen över och överröstar alla ljud – tinnitus.

Ljuset i fönstren på grannhusen sprider någon form av trygghet,
en känsla som är lika falsk som leenden från en ovän kan vara.

Kvällen är kall och mörk trots gatljusen och ljusen från fönstren,
vintern kom och med den kylan, men det satt långt inne.

Det såg länge ut som att det inte skulle bli någon vinter i år,
på nyheterna rapporterades om den varmaste vintern på 100 år.

Så avtar tjutet i öronen och för en stund hör jag klockans tickande,
strax därpå är allt som vanligt igen och min tinnitus överröstar allt.

Det slocknar i fönstren och nu är det bara gatlyktorna som är tända,
jag tar en sista titt på fotspåren i snön utanför och drar ner gardinerna.

Det är sen kväll och jag kan än en gång lägga en dag till mitt liv,
en dag som gjord för att jag skall trivas med livet och mig själv.

Det är snart midnatt och ögonlocken känns tunga, det är dags att sova,
att burra in sig i täcket, sluta ögonen och tacka för ännu en fin dag.

Så tonar allt bort och jag svävar iväg in i drömmarnas värld,
kroppen helas, sinnena lägger sig till ro och själen tar en paus.

          _______________________

Nu är jag här, sa våren – vintern drar sig tillbaka och slickar såren

Vinden tar den flyktiga snön med sig på resan förbi mitt fönster,
ljuset från gatlyktan syns som flämtande eld i yrsnöns gråvita mönster.

Vintern har lagt beslag på dagarna och tagit vinden med sig på sin väg,
genom skogar, öppna fält och glest bebyggda områden in på en byväg.

I rasande fart genom landet bildas det drivor och vallar i vinterlandet,
medan folket tänder ljus och kopplar upp sig på bredbandet.

I teknikens tidevarv talas det med text och bild i alla tekniska prylar,
personlig beröring får moraltanter att skrika högt i städer och byar.

Människor förändras och kämpar för att könsrollerna skall suddats ut,
kvinnor gör vad män tidigare gjort och orden för han och hon är slut.

Bilden av manligt och kvinnligt har förändrats på vägen och blivit ett neutrum,
gränser har suddats ut, känslorna är kalla, de har drivits på flykt in absurdum.

Negerboll och svartskalle är ord som fördöms, förkastas, helt enkelt förbjuds,
till och med känslorna gör uppror, allt blir slätstruket och inget står till buds.

Men vad bryr sig vintern om denna galenskap hos taktlösa människosläkten,
som tar död på sig själva, utarmar jorden och satsar allt på  rymdprojekten.

Vinden fortsätter att vina, blåser bort molnen, allt för att solen skall få skina,
för en stund sedan var jorden ett paradis där ingen kände rädsla eller pina.

cropped-brygga-i-spegel.jpg

Åren går och många dörrar stängs, tankar föds, blommar upp och dör,
minnet tar ledigt och går till sängs, dofter byter namn och kallas odör.

Ett år passerade just förbi mitt fönster, det flimrade till och så var det borta,
år efter år, alla följer i ungefär samma spår, men varför är dom alla så korta.

Några dörrar stängs andra hålls öppna, medan ännu andra står på glänt,
så kom plötsligt minnen från förr tillbaka, barndomen hade återvänt.

Vinterdag vid Mälaren

Solen smyger sig sakta upp över horisonten och sprider sitt oranga ljus över himlen.
Det tycks som om trädtopparna glöda mitt i denna kalla vinterdag,
när kylan tagit grepp om naturen.

Snön biter sig fast i isen på marken och på bryggan. Bryggan som sträcker sig ut i sjön och påminner om sommarens varma vatten, där vi badade, förtöjde båten och – bara fanns till.

Träden som står fast förankrade i isen lämnar skuggor som drar sig in mot land sökande kontakt med andra skuggor. De får en stund tillsammans – några timmar medan solen vandrar vidare längs horisonten. Det är den tid på året när varje stund av solljus värmer oss till kropp och själ.

Tommy Hildorsson

<- TradeDoubler site verifikation * Site-ID * ->

Publicerat i Bild & dikt | 2 kommentarer