Smärtan

Det är dagen efter att tankarna på självmord,
var enda vägen bort från smärtan.

Burkarna står kvar på bänken,
burkarna med piller som skulle ta mig härifrån.

Ögonen är fortfarande svullna av alla tårar,
som fortfarande letar sig fram genom mina ögonhålor.

Varför tar känslorna över mitt sunda förnuft,
hur kan de styra rakt ner i avgrunden?

Och hur kan jag någonsin ha trott på kärleken,
som inte ens var riktad till mig som person?

Kanske för att jag aldrig upplevt besvarad kärlek,
att aldrig ha fått känna sig älskad.

Skall smärtan alltid finnas där,
när jag minns, längtar, hoppas och drömmer?

Skall burkarna alltid stå där på bänken,
i väntan på att tömmas på sitt innehåll?